…som åkte på tågluff. Men så börjar inte det här blogginlägget. Det börjar såhär:

Vi hade anlänt till Madrids centralstation där vi skulle byta tåg.

Sagt och gjort!

Vi passerade sånt här fint, och en halvtimme senare var vi framme i Toledo. Där letade vi upp vårt hotell.

– ALLTSÅ FLORA! JAG PALLAR INTE VAD FINT!

Toledo är en liten historisk stad i centrala Spanien. Sandra och jag gick runt i hotellträdgården och ba:

– Herregud, detta kan inte vara på riktigt.

Vi fick ett rum med den här utsikten. Helt ok.

Tänk att få dela säng med denna princess :))))

Fin innergård. Tänker att detta nog är den ultimata venuen för ett bröllop.

Vi beställde in rödvin och oliver från hotellbaren. Toledo ska tydligen vara experter på manchego och mustigt rödvin, men det förstnämnda märkte vi inte av. Rödvinet däremot. Det drack vi.

Och så pratade vi exempelvis om frilansande och bloggande. Och om hur folk pratar om den stora bloggdöden, trots att besökssiffrorna bara stiger.

Vettig/gullig/smart/bra person.

I Spanien äter folk middag vid niotiden, men vi blev hungriga redan vid sju så då vinkade vi hejdå till hotellet.

Och gick genom staden. Kattbild, check.

Bild under blommande träd, check.

Sen kom vi ut till detta. HALLÅ VÄRLDEN VAD HÄNDER.

När jag gick igenom bilderna var typ hälften suddiga för att jag blev så uppspelt av den här utsikten. Har typ aldrig skådat något så Disneyfilmsaktigt.

Såhär kändes det.

Och såhär.

This is too much.

Blev helt fnittrig av allt det vackra.

Och sen gick vi arm i arm mot vårt mål och pratade om kärlek, för det är det bästa samtalsämnet som ni vet.

En stund senare spottade vi vår restaurang på kullen.

Så fin att vi var tvungna att föreviga.

– Men ser det inte lite tomt ut?

Jo, helt tomt. När klockan var nio fick vi sällskap av två familjer, men i övrigt – ekande. Maten var svinäcklig också. I själva verket var allt vi åt i Toledo en besvikelse.

Jag beställde in en tiramisu till efterrätt. Har helt varit tvungen att slopa veganismen på resan, de har knappt haft en enda vegetarisk rätt. Fisk och kött överallt. Så jag har ätit svindåliga pastarätter, vitt bröd, och en del bakverk förstås.

Oj oj oj nu kom det choklad på Sandra.

Såhär säger japaner nej. Väldigt fint.

Och så pratade vi om skrivande, innan vi tog en bulle hem till hotellet igen. Snipp snapp snut så var den första Toledodagen slut!