I fredags vaknade jag och Sandra upp i Lissabon! Vi hade tagit nattåget från Madrid vilket var som trolleri. Vi somnade i en privathytt med eget badrum och vaknade upp tretton timmar senare i ett annat land. Sova ska en ju liksom ändå göra, så varför inte passa på att resa samtidigt?

Tågstationen i Portugals huvustad var så oerhört jävla fin. Det började lovande med andra ord.

Det första vi gjorde var att ta oss till hotellet (The Independente hostel & suites om någon undrar), som hade den här flippade utsikten. Där dumpade vi våra saker. Då var klockan 08.30. Men eftersom vi inte fick checka in förrän kl 15 så vi behövde göra stan omedelbart. Sagt och gjort.

Vi gick över lummiga torg, och pekade på varenda mosaiktäckta byggnad med munnar formade som O:n.

Och hoppade vi undan för spårvagnarna.

Vi ville äta frukost på ett café som vi tittat ut, men blev panikhungriga och behövde stödmat. Sandra köpte tjusig frukt och jag åt en askonstig portugisisk bakelse.

En kan ju fatta varför den här staden kallas lilla San Francisco.

Vi hängde mest i en stadsdel som heter Bairro Alto. Där skulle jag vilja bo någon gång i framtiden.

Helst i det här huset.

Då skulle jag också hänga ut tvätten utanför fönstret.

Och plantera pelargoner på min franska balkong.

Så fint att vi ville gråta.

Sen gick jag och min kissemiss och drack kaffe i dockstorlek. Ja, espresso då alltså.

Och så satt vi och jobbade en stund. Utomhuskontor alltså, vilken grej.

Sen gick vi till matmarknaden (Mercado da Ribeira) för att spana på enorma paprikor och små konstiga citrusfrukter.

Och sen öppnade ÄNTLIGEN vårt frukostställe. Cafe Tati.

Vi slog oss ned vid fönstret och beställde in lemonad.

Jag kunde äntligen äta vegansk mat igen, och Sandra tog ceviche och pimientos de padrón. Så semesterlyxigt.

Mer Lissabon får ni en annan dag!