Molly Sandén

Sista dagen

Sista dagen. Sista dagen på min drömresa genom Europa. På ett sätt känns det som att tiden har gått så galet fort. Men på ett sätt känns det som att det var typ en månad sen vi var i Barcelona. Vi har upplevt sååå mycket på så kort tid. Vi har fått lika mycket miljöombyten och nya intryck under en vecka som man skulle kunna sprida ut på ett helt år. Shit va kul vi har haft. Det är svårt att inte sätta lite press nu på den här sista dagen… så mina magiska solglasögon åkte på. Det är inga vanliga solglasögon. De är SOLglasögon. Alltså inte som skyddar från sol, utan GER sol. Då kan ju inget gå fel.

Vi började dagen med en GRYM vegan-frukost på hotellet. Efter det promenerade vi ner mot den nedlagda gamla flygplatsen i Neukölln som numera är en stor park öppen för allmänheten.

På vägen gick vi av en slump förbi en cykeluthyrning – det såg vi som ett tecken å hyrde varsin. Det var tur för det var en bit kvar till parken.

På vägen stannade vi och åt grymma vegetariska Dumplings på ett koreanskt gatukök.

När vi väl på den gamla flygplatsen blev vi som två barn. Det var en galet mäktig känsla att cykla längst landningsbanorna och alla pilar å linjer i asfalten. På somrarna lär det va grymma grillfester här. Det skulle iaf jag haft.

Efter parken cyklade vi vidare till en rooftop bar ovanpå en galleria som låg i närheten. Klunkerkranich. Grym vibe. Grym musik. Men framförallt grym utsikt!

Vi lämnade tillbaka cyklarna å tog tåget till restaurangen Prince som var en Asian Fusion restaurang i tapas-format (ja vi har fortfarande en liten hang up på tapas…).

Det bästa med tapas är ju att man får mycket av allt och vågar testa nya saker. Josef testade grodlår. Och gillade det! Jag kunde knappt titta på dom. Men allt annat var magiskt gott! Verkligen ett hett tips om man är här. Mysig inredning å trevlig personal. Passionsfrukts Mojiton vi drack var det godaste någonsin! Så vi lyxade på och beställde in flera var. När notan kom fattade vi varför de var så goda. De var alkoholfria. Haha. Och billiga.

Både jag och Josef va lite sugna på att spana in världens mest omtalade klubb Berghain som ligger här i Berlin. Men eftersom de bara har öppet fredag-måndag så fick vi nöja oss med att gå på konsert i byggnaden intill. Men för att vara helt ärlig kanske vi inte riktigt fattade det när vi köpte biljetterna (då allt stod på tyska). Jag läste liksom Concert… Berghain… – perfekt! Då får vi iaf se lokalerna! Så det var lite snopet när vi väl stod där framför gigantiska byggnaden med säkert 7 våningar och fick ta vänster in i ett litet skjul bredvid istället. Det var Max 40 pers inne i lokalen. Om man räknar med bartendrarna och de 4 som stod på scen. Så det var VÄLDIGT intimt. Och väldigt udda. Men ändå en rolig upplevelse. Artisten hette Low Leaf och spelar typ… hur ska man förklara det… psykadelisk bossanova/jazz med en del överraskande inslag som man inte alls kan kategorisera.

Efter konserten åkte vi till bargatan Wassersrasse för att ta en drink och följa flowet i hopp om att hitta ett ställe att dansa på. Det gjorde vi. Vi blev vänner med en bartender som tipsade oss om en klubb (jag inte ens minns namnet på) där vi dansade till hård house/techno i timmar. Som man hört att man ska göra i Berlin.

När vi satt i taxin på vägen hem kände vi oss inte riktigt klara för kvällen. Nåt fattades. Precis som vi gjort med nästan alla taxi-chaufförer hittills bad vi honom höja radion på Max. Chauffören satt först tyst nån sekund, sen plötsligt SKRIKER han MOZART! Och gör en konstig handgest. Jag och Josef trodde i en sekund att han blev förbannad, men sen skrattade han och bytte kanal till nåt vi kände igen och höjde volymen. Vi alla tre satt och skreksjöng med i Shape Of You när han gjorde en hastig sväng och körde ut i en liten öppning av Berlinmuren alldeles precis intill vattnet. Där tvärstannade han och skrek “DANCE!”. Vi fatta först inte vad han menade. Men då klev han ut och öppnade alla bilens dörrar å höjde volymen ännu mer.

Där stod vi alla tre. Eller snarare, där hoppade vi runt alla tre. Precis vid vattnet intill Berlin muren och dansade under gatlyktorna klockan 4 på morgonen. Det perfekta avslutet på den perfekta resan.

Imorn tar vi “Snälltåget” hem till Sverige. Ett bra och billigt sätt att ta sig in och ut genom Europa!

Att tågluffa med Interrail var verkligen 100 gånger roligare än jag kunnat drömma om.  Det här vill jag göra om. Det här SKA jag göra om!

Neongolf och världens bästa vegoburgare

Vi anlände helt utvilade till Berlin vid tvåtiden och åkte direkt till vårt hotell Michelberger Hotell – Miriam Bryants favorit. Eftersom vi snabbt ville ut och uppleva åt vi lunch där – som visade sig vara helt övergrym. Fräscht, nytänkande och väldigt vego-vänligt.

Temperaturskillnaden från Venedig var galen. Typ 12 timmar tidigare hade vi suttit i kortärmat och tunna byxor och svettats i solen, nu räckte inte mina dubbla tjocktröjor under vindjackan för att hålla mig varm. Sjukt coolt att man kan ta sig mellan två så olika städer (länder!) på så kort tid. Nattåg är ju bäst. Har man lätt att sova på tåg så känns det ju nästan som att teleportera sig!

Berlin var inte bara kallare i temperatur. Hela staden känns hårdare. Kalare. Mer fyrkantig. Men egentligen inte på ett dåligt sätt. Bara annorlunda.

Vi promenerade lite i området runt hotellet och rörde oss ner mot Görlitzer park och de lite “ruffare, coolare kvarteren” enligt receptionisten. Där hittade vi ett ascoolt ställe med Neon-Minigolf. Stället var rätt nedgånget och sunkigt men ändå charmigt. Vi gick all in och köpte öl och 3D-glasögon (skulle tydligen ge ännu mer effekt- Why not) och gick ner i källaren till banan helt utan förväntningar. Vi blev väldigt positivt överraskade. Det ser inte ens hälften så coolt ut på bild som i verkligheten. Super trippy.

Jag vann. Överlägset.

Efter golfen tog vi U-tram mot min absoluta favorit-restaurang i Berlin. Ett ställe jag råkade hitta av en slump när jag var här i somras. Deras vego-burgare var så goda att vi åt dom till lunch 3 dagar i rad. Haha. Ingen överdrift alltså. SÅ bra va dom. Servitörerna bara garvade åt oss när vi kom in tredje dagen. De tyckte vi va knäppa som inte vågade testa nya ställen första gången vi va där. Men varför ändra på ett vinnande koncept liksom?

När man åker till andra sidan stan för en burgare man åt för över ett halvår sen så blir man lite rädd att man jinxat det för mkt och att det inte kommer vara lika bra som man minns det. Men t.o.m Josef fattade hypen.

Stället heter Sonntag och ligger precis vid Eberswalde strasse. Burgaren – The Sun Always Shines. Fint.

Atmosfären på Sonntag var grym så vi stannade för en drink.

Efter sonntag hade vi hört talas om en hemlig “Fairytale bar” som skulle vara helt dolt från utsidan. För att komma in var man tvungen att hitta en gömd ringklocka.

När vi kom dit hittade vi ingen gömd ringklocka. Vi letade längs marken, högt upp ovanför porten, runt hörnet. Ingen gömd klocka. Efter en stund öppnade några gäster för att gå ut. När vi frågade vart ringklockan fanns pekade de på den som var preciiis utanför dörren. Så lätt att det var svårt. Haha.

Stället var rätt tomt då det bara var onsdag. Men drinkarna var magiska och servitören härlig med sin gröna kostym och sitt stora röda skägg. Lite som i en fairytale kanske.

Bilder av Josef Peyre.

Ghetto, gondol och glasskaos

Vi vaknade tidigt och började dagen med frukost på hotellet. Fortfarande höga på alla mysiga intryck från gårdagen styrde vi stegen mot området Ghetto som sägs vara världens första ghetto – alltså därifrån ordet har sitt ursprung. Ett judiskt kvarter med vackra synagogor där det inte är lika mycket turister.

En tant utanför hotellet frågade om mina byxor var pyjamasbyxor eller vanliga. “Don’t get me wrong, you look like a typical Venice-girl!”. Hm. Vet fortfarande inte hur jag ska tolka detta… Jag älskar iaf mina byxor.

Arkitekturen skilde sig en aning från stadskärnan och blev mer och mer olik ju närmre Ghetto vi kom. Stämningen var mycket mer avslappnad.

Sa jag att Venedig va romantiskt? Kärlekspar överallt.

Både jag och Josef älskade stämningen i Ghetto. Inte alls samma puls som inne i stan. Vi satte oss ner på en supermysig liten uteservering mitt på torget och spelade Backgammon å drack öl. Barn från en skola i närheten lekte lekar och dansade runt oss. Overkligt gulligt.

Venedig är ju känt för sina gondoler. Men vi insåg rätt snabbt att detta utnyttjats till max och blivit till en överdrivet dyr turist-attraktion. Vi kände dock att vi var tvungna att testa.

Vi båda kände oss faktiskt rätt töntiga när vi väl satt där. Kanske hade det varit lite roligare om man hade haft nån att hångla med…

Aja. Solen sken och vi fick fina bilder. Så 80 euro för 30 min var ändå inte heelt att kasta pengarna i vattnet. Även om det kändes långt ifrån värt det.

“Josef jag vill ta en fin bild med Italiensk glass å vattnet i bakgrunden!”

Hur fan gör folk?! Vem kom på att glassen liksom ska hänga över den lilla struten så den rinner ner som ett vattenfall efter en minut?!? Nä. Mer jobbigt än gott. Blir bägare nästa gång.

Hela eftermiddagen strosade vi igenom genom den vackra staden utan vidare plan. Satte oss i solen ibland å tog nåt att dricka. Gick in i några små affärer. Till slut hittade vi ett mysigt ställe att äta middag.

Eftermiddagen var det dags att röra sig mot tågstationen för att ta ett nattåg till Berlin.

Sovvagnen överträffade alla förväntningar. Vi fick vattenflaskor, tofflor och det fanns tom ett litet handfat att borsta tänderna i. Vi släckte lamporna, satte i hörlurarna å lät “gardinen” vara uppdragen för att långsamt vaggas till sömns samtidigt som träd och lampor swischade förbi utanför fönstret. Jag somnade och sov som en sten.

Min nya favoritstad?

Klockan ringde innan jag ens hunnit lägga huvet på kudden. Så kändes det iaf. Men jag vaknade ändå med ett pirr. Äntligen skulle jag få se Venedig. Staden som känns som den bara existerar på film. Kunde det verkligen vara sådär drömskt i verkligheten som det är på alla bilder?

Det kunde det.

Från det att vi kom ut ur tågstationen och möttes av den fuktiga varma luften och doften av saltvatten var jag redan träffad.

Jag fylldes av känslor som kan jämföras med de ett barn har när de vaknar på julafton. Jag nästan småsprang ut ur stationen och gjorde en sån där übertöntig lyckosnurr av ren eufori. Vattnet, gondolerna, episka byggnader och små uteserveringar med rutiga dukar. Allt fanns där. Det såg ut precis som bilderna. Nä. Det va fan ännu bättre i verkligheten.

Eftersom vi fick stanna en extra natt i Lyon hade vi “förlorat” några timmar som vi behövde ta igen. Så vi skyndade till hotellet Antique Figure (som råkade ligga preciiiis på andra sidan kanalen från tågstationen) för att dumpa väskorna och ge oss ut och uppleva denna overkligt romantiska stad.

 

Julaftonskänslan försvann inte. Den blev bara starkare ju närmre det berömda torget Piazza San Marco vi kom. Vart man än tittade kändes det som ett vykort.

Det blev nästan en sport att hitta de konstigaste vägarna i den labyrint-liknande stadskärnan. Jag vet inte varför det inte slagit mig tidigare, men det kändes verkligen speciellt att det inte fanns några bilar eller andra fordon. Inte någonstans.

Alla promenerade. Och det var väldigt lätt att hitta då det var skyltat mot San Marco överallt. Staden hade ett väldigt skönt flow! Såklart en hel del turister som stannade upp med sina kameror. Men man kände även äktheten och såg många lokalinvånare som satt å tog en Bellini i solen, satt å läste sådär drömmigt på en parkbänk utanför kyrkan. Små barn som spelade boll eller matade duvor. Jag var kär.

När vi väl kommit fram till torget började vi bli hungriga och tog sikte på restaurangen Osteria Ae Spezie som Oscar Zia tipsat om. Wow. Servicen var grym och tryffelpastan var den godaste jag någonsin ätit! Tack Oscar.