Molly Sandén

Hamna i fel stad och blev nästan tagna av polisen

Okej. Jag visste att nåt va knas. Eller snarare skulle bli. Jag vaknade imorse och tänkte meningen “Va sjukt att allt har gått så smooth den här resan!”. Vi har inte tappat nåt, inte blivit bestulna, inte missat nåt tåg, inte bokat fel hotell eller svimmat och fått diagnos om en obotlig sjukdom. Nä vi har inte haft minsta bekymmer sen vi startade resan! Å varför är det då så “sjukt” kanske ni tänker? Jo, för jag och Josef är nämligen två rätt naiva, livsnjutande tidsoptimister som lyssnar på barnet inom oss och litar på alla människor vi träffar. Och även kanske lite väl mycket på oss själva… Vi får hela tiden påminna varandra att inte lämna plånboken på bordet på restaurangen när nån går på toa. Eller att vi nog borde gå tillbaka till våra väskor efter att ha förflyttat oss nästan 100 meter på stranden i jakten på en snygg bild. Ni fattar. Det kanske funkar i Sverige, men i Barcelona är det helt annorlunda.

Så. Nu idag när första kaoset uppstod kände jag nästan att det var lite lugnande. Jag kände mig hemma liksom.

Vi var kanske liiite sena till tåget som var det första av 4 rätt tajt schemalagda tåg som skulle ta oss igenom Frankrike till Venedig. Men enligt både mig och Josef räcker 5 minuter gott och väl för att leta rätt på tabell-tavlan i den stora stationsbyggnaden, hitta rätt tåg, rätt spår, gå igenom pass och säkerhetskontroll och springa till rätt perrong och rätt vagn släpandes på två tunga resväskor och ryggor. I en annan stad där alla pratar ett annat språk. Det var faktiskt rätt lugnt tyckte vi när vi hoppade in i tåget 10 sekunder innan det rullade från perrongen. 10 sekunder är ju ändå 10 sekunder liksom. Så stressigt var det inte. Vi hann till och med ta en bild i farten! Mer stressigt blev det när jag frågade vart Josef hade lagt sin ryggsäck med pass och dator. Blicken jag fick till svar sa allt. Den hade blivit kvar på rullbandet i säkerhetskontrollen…

Josef blev inte ens upprörd. Han var hur lugn som helst. “Ja, men då får jag väl snacka med tågpersonalen å ta nästa tåg tillbaka bara”. Det är i sånna stunder jag älskar att vi är så optimistiska.

Josef och konduktören ringde tillbaka till Sants station i Barcelona och kunde snabbt konstatera att väskan fanns där vi trodde. En stund senare sa vi hejdå och Josef gick av tåget.

Nu var jag ensam. På väg. Någonstans i Europa. Mäktigt. Jag tittade ut genom fönstret, satte på musik i lurarna och när det började pratas i högtalarna försökte jag inte ens förstå vad som sas. Nån minut senare började folk skruva på sig i vagnen och 3 poliser kliver på och ber om att få se allas pass… när de gått förbi mig stannar de utanför den närmaste toaletten och alla i min vagn stirrar dit. Jag försöker va coolare än så och spelar helt ointresserad av dramat som uppstår när polisen bär ut tre män som då förmodligen inte hade biljett eller pass. Då går det upp för mig att det nästan hade kunnat vara 4 st som blev avslängda och förda till polisstationen…

Josef och jag smsar fram och tillbaka för att hitta ett sätt för honom att hinna ifatt mig och mitt tåg. Jag förlorar inte ens lugnet när vi kan konstatera att det är omöjligt att få ihop det. Nästa tåg till Venedig går inte förrän imorgon. Det kan ha varit det episka landskapet ihop med musiken som höll mig lugn. Jag kände verkligen att det inte fanns nåt problem i världen. Efter ett tag ringer han upp och föreslår att jag ska hoppa av i Lyon i Frankrike dit han hittat en förbindelse. Klart vi ska övernatta i Lyon! Vi får några timmar mindre i Venedig, men vi får å andra sidan chansen att se en helt ny stad! Valet var självklart. Han hade redan kollat upp nya tågtider inför morgondagen och med våra Interrail-kort behövde vi inte ens betala nåt extra! Interrail appen är vår bästa vän nu. Funkar tom utan internet.

Mina ensamma timmar i Lyon var magiska. Efter att ha suttit still hela dagen på tåget cravade jag att få röra på mig, så jag promenerade runt med musik i lurarna helt på känn. Sådär som när man gjorde ibland när man var liten. Jag nästan ville gå lite vilse. Men staden var inte alls så stor och de vackra gamla byggnaderna, broarna och kanalerna som omringade stadens kärna fungerade som kompass.

Jag fick en speciell men också något sorgsen kärlek för Lyon. En sån vacker liten pittoresk stad som inte riktig får den bekräftelse den förtjänar.

Vintage och futuristisk lyx

Vi vaknade upp lite smått bakis och packade väskorna för att byta hotell till mitt absoluta drömhotell… W. W hotell ser ut som en spegelblank framtidsbyggnad formad som en hajfena (eller om man ska gå efter hur vår receptionist ritade den på kartan – som en kuk) och ligger på stranden nästan ända ute i havet. När jag var i Barcelona första gången som 18åring och glatt stod och köade i över en timme för att ta en drink uppe i deras lyxiga skybar Eclipse drömde jag om dagen jag skulle få bo där. Nu va den dagen.

När vi kom dit åt vi direkt lunch på deras grymma tapasrestaurang BRAVO (nej man kan aldrig tröttna på tapas!) som hade en nice terass med mycket växter och utsikt över poolen och stranden.

Efter lunchen blev vädret sämre så vi chillade lite på rummen innan vi bestämde oss för att ta oss in till stan och den omtalade Vintage-butiken Holala!. Där fanns precis allt man vill hitta i en vintage-butik.

Alldeles intill låg restaurangen Flax n Kale som så många tipsat oss om så vi gick dit och åt en gryyym middag som bestod av… wait for it…. tapas. Men liksom mer nyttiga tapas. Utan gluten och sånt. Så det är ju stoor skillnad.

Efter middagen promenerade vi till området Raval som vi inte kollat in än bortom La Rambla. Där fanns fler vintage butiker och massa coola barer och restauranger.

Kvällen avslutades med supergoda drinkar och grym musik att dansa till (och sjunga med i) uppe i skybaren Eclipse på W. Precis lika kul som jag minns det. Dock så har vi bara suddiga mobilbilder därifrån pga att vi inte fick ta in kameran. Kan va bra att veta. Kan också va bra att veta att man borde ha långa byxor som kille och klackar som tjej. När jag var där för några år sedan fick min kompis pojkvän smita in på toan och byta om till mina tajta glansiga strumpbyxor för att komma in… inget fel på det iofs.

Barcelona under- och ovanifrån

Vi började dagen med en god hotellfrukost innan det var det dags att turista på riktigt. Vi tog hjälp av receptionisten som gav oss en stor karta och ritade ut hur vi skulle promenera till tunnelbanan som sedan skulle ta oss till den berömda Montjuic-linbanan för att spana in Barca från luften.

Jag tycker alltid det är nice att åka tunnelbana i andra länder. Där nere i tunnlarna känns allt mer äkta. Mindre polerat och turistifierat (hittade jag på det där ordet nu?). Jag älskar att iaktta folk i sin vardag påväg till sina arbeten. Se dom läsa tidningen, lyssna på musik eller fundera över sina problem. Det är först då man kan få en inblick av hur det faktiskt skulle kännas att själv bo i staden.

Eftersom Josef var kartläsare gick vi bara fel tre gånger innan vi till slut hittade tunnelbanestationen som visade sig va en helt unik typ av tunnelbana. Den hade en kraftig lutning (eftersom den bara åkte upp och ned för en brant kulle) och var inredd med sneda stolar och trappsteg istället för plant golv. Lite småkul sådär.

Sen när vi kom fram till toppen av kullen fick vi promenera en bit för att komma till själva linbanestationen. Där på vägen fick vi stanna många gånger och beundra den vackra staden som sträckte ut sig nedanför oss. Ca var femte meter vi gick fick jag dessutom lust att stanna och picknicka på en filt i gräset. Men vi hade ingen filt. Eller picknick. Fan.

Jag som är en adrenalin-junkie tyckte att linbanan va lite väl mesig om jag ska vara ärlig. Jag hade föreställt mig att den skulle gå fortare och iaf pirra liiite i magen… Men den va lika läskig som kaffekopparna på grönan. Men utsikten var såklart MAGISK. Så det är ändå nåt jag tycker man borde göra när man är här. Tips är att börja uppifrån och åka ner som vi gjorde för det var typ 10 gånger så lång kö åt andra hållet!

Linbanan slutade nere vid stranden och vi passade på att ta en Mojito i solen. Sen promenerade vi längs strandpromenaden – ett av Barcelonas MÅSTEN. Jag föll såklart dit och köpte en alldeles för dyr picknickfilt av en strandförsäljare (om det är nåt jag verkligen suger på så är det att pruta… jag blir alltid sjukt stressad och får dåligt samvete så jag på nåt sjukt sätt nästan alltid lyckas göra det dyrare än det va från början. Haha.)

Från stranden gick vi upp längs den livfulla shoppinggatan La Rambla i jakt på nåt att äta.

När solen gick i moln konstaterade vi att vi båda varit lite väl optimistiska (typiskt oss svenskar som byter till sommarjacka innan sista snön smält) och packat med alldeles för tunna kläder. Så vi tog en vända längs shoppinggatan i jakt på en hoodie.

Barcelona har många skumma byggnader…

På kvällen körde vi en Bar-runda längs strandpromenaden som avslutades på en club där vi dansade tillsammans med några bekanta vänner från Sverige. En riktigt lyckad utgång! Skönt att komma bort lite från den stiffa Stureplans-viben där hemma.

Hola Barcelona!

Jag har bara varit här tre gånger tidigare men ändå känns hela atmosfären lite som att komma hem. Jag kan inte riktigt förklara det men det är nåt med hela viben som känns varm och välkomnande trots att det är en ganska stor och stökig stad. Kanske beror det lite på att jag varit med om ett livsomstumlande trauma här för fyra år sen när jag åkte in akut på sjukhus och fick min diabetes-diagnos. Det känns som att jag och Barcelona är gamla vänner som saknat varandra. Haha.

Resan hit gick smidigt och vi fick spendera  de första timmarna på hotellets takterass vid poolen i solen innan rummen var redo – vilket inte direkt gjorde oss nånting😎 Jag hann nog få några nya fräknar innan Josef påpekade att det var väääldigt många bilder på lättklädda vältränade män överallt. Alltså VÄLDIGT många. På broschyrer, menyer och stora tavlor i korridorerna. Män som masserade varandra, matade varandra och spände blickarna i varandra. Refreshing tänkte jag! När jag sen läste “Hetero-friendly” på skylten i receptionen föll poletten ner. Vi bor alltså på ett Gay-hotell. Helt perfekt ju!

När rummen var klara gjorde vi oss i ordning för att gå ut och käka sen lunch på stan. Vi behövde inte promenera länge förrän vi hittade det perfekta stället. Tapas och sangria mitt på ett litet torg i solen. Precis sådär som man tänker att det ska vara i Barcelona.

Efter lunchen promenerade vi ner mot stranden och köpte glass på vägen. Precis sådär som man tänker att det ska vara i Barcelona.

Sen min favoritglass Magnum-White slutade säljas i Sverige för några år sedan är det min prio-1 craving så fort jag åker utomlands.

Det tog längre tid än vi trodde att promenera ner till havet men det kanske också berodde på att vi hittade fina miljöer att fotografera typ varannat steg vi tog. När vi väl kom fram till stranden hade vi börjat bli lite frusna. Vi satte oss ner i sanden för att fånga de sista solstrålarna och tvingade ett polskt par fotografera oss. Sen rörde vi oss mot hotellet för att fräscha upp oss inför middagen – också tapas. Såklart. Precis sådär som man tänker att det ska vara i Barcelona.

Josef hade blivit tipsad om denna lite udda tapas-restaurang “Ofis” som hade sjukt mysig atmosför där varenda stol och lampa var olik den andra. Halva upplevelsen stod vår passionerade servitör för som glatt och detaljerat gick igenom hela den spanska menyn på knackig engelska (jag förstod knappt mer än det jag fått ut av att läsa menyn) och fick oss att testa en massa nya rätter och smakkombinationer vi aldrig hört talas om tidigare.

De första rätterna var helt magiska, men när Josefs Calamares kokta i jägermeister kom in till bordet höll vi båda på att spy lite i munnen bara av lukten. Å då ska vi inte prata om hur det såg ut… verkligen den där “har vi ätit eller ska vi-looken”…  Att behöva iaktta när han tog den första tveksamma tuggan och se hur det växte i munnen på honom var fruktansvärt obehagligt. Det är utan tvekan det äckligaste jag någonsin sett. Josef konstaterade att det smakade precis så illa som det såg ut.

Jag vill ändå tipsa om denna restaurangen för bortsett från denna vidriga rätt så var allt annat 10 av 10.

Här försökte jag se söt ut.

Efter middagen strosade vi längs livfulla La Rambla och stannade till för dagens sista glas sangria. En grym första dag på resan. Precis sådär som man tänker att det ska vara i Barcelona.