På vårkanten 1972 var Göran Eidevall och Anders Holmqvist två oerfarna gymnasister som fick höra talas om en sagolik tågbiljett. För endast 350 kronor kunde den öppna porten till äventyr i Europa. De tågade in på SJ resebyrå i stationshuset i Lund och köpte varsitt Interrail-kort utan att fråga några föräldrar om lov. Anders var en hårt uppfostrad 17-åring, och hans föräldrar försökte med alla medel förhindra resan. Till sist fick de snopet kapitulera tack vare en superbt genomförd övertalning signerad Görans frisinnade pappa (”Äsch, det är klart grabbarna ska åka! När jag var i deras ålder liftade jag till Franska rivieran och övernattade på stranden i Nice”). Men föräldrarna hade ett oavvisligt krav; Anders fick tågluffa endast under förutsättning att han skickade ett vykort varje dag. På så sätt skulle de få veta att sonen levde (åtminstone för 4–5 dagar sedan). Dessutom gjordes en överenskommelse att ”grabbarna” skulle åka hem till Lund efter två veckor för att visa upp sig, äta upp sig, tvätta och packa om. Det kostade inget extra. Finessen med Interrail-kortet var ju att man kunde resa obegränsat kors och tvärs under en hel månad.

Här följer Görans och Anders berättelse om Interrail-resan premiäråret 1972 som de minns den, femtio år senare.

Försommaren 1972 studerade vi Europakartor och tågtidtabeller för glatta livet. Förväntningarna var enorma, och så fort en karta vecklades ut kittlade det under fötterna av upphetsning. När dagen var inne för avresan etsades datum och klockslag in i våra minnen för alltid; 29 juni kl 16.00 avgick tåget från Københavns Hovedbanegård. Via Hamburg fortsatte resan med nattåg mot London. Vi satt i en vanlig sittvagn, och när det var dags att sova drog vi ut sätena så att hela kupén blev en stor bädd. Efter några dagar utvecklade vi till fulländning metoderna för att ockupera en egen kupé: så fort vi hittade en tom kupé störtade vi in, drog för gardinerna och släckte belysningen. Det hände att skjutdörren öppnades några gånger under natten, men ofta hade vi turen att förbli ostörda.

Efter första natten rullade tåget genom Bryssels förorter. Kupén fylldes med pendlare som läste tidningen, åt en croissant och drack sitt morgonkaffe. Det var en säregen känsla att kastas in som åskådare i okända människors vardag. Franska och flamländska, kaffedoft och parfym blandades runt omkring oss, och vi bara satt och glodde. Den geniala idén med ett Interrail-kort hade presenterat sig för första gången; vi var på väg till London, men det var inte det viktigaste. Det var upplevelsen här och nu som genomsyrade oss. Resan var målet.

Enligt vår noggranna planering skulle vi åka tåg till den belgiska kusten för att sedan via Calais i Frankrike ta färjan till Dover. Men när vi kom fram till Ostende visade det sig att det var krångligt att ta sig till Calais. Vår oerfarenhet hade visat sig för första gången. Efter en stund insåg vi nämligen att det mycket väl gick att ta sig vidare mot Dover från just Ostende. Båtresan var visserligen längre, men Interrail-kortet gällde även på den linjen. Snart kunde vi skönja ”the white cliffs of Dover” och några timmar senare var vi framme på Victoria Station i London.


Göran framför Sint-Petrus-en-Pauluskerk i Ostende.

Swinging(?) London

Vilken känsla! Att stiga av tåget och omedelbart befinna sig mitt i den pulserande världsmetropolen. Kontrasten mot den akademiska ankdammen Lund var total. Göran (som sedermera blev professor) uppvisade en tankspriddhet av professorsdimensioner när han travade fram genom London. Förmodligen kollade han vänster istället för höger (eller inte alls) när han skulle korsa gator, och vid ett par gånger fick Anders rädda klasskompisen (fortfarande bara 16 år) från en för tidig hädanfärd. Göran säger sig idag inte minnas något av dessa tillfällen.

Under de kommande dagarna utforskade vi London på vårt sätt, med betoning på sevärdheter snarare än nöjesliv. Till höjdpunkterna hörde besöken på två konstmuseer, National Gallery och Tate Gallery (båda med gratis inträde). Det kan verka egendomligt, men det var så vi valde att roa oss i ”swinging London”. Anders (med en pappa som var konstnär) hade rätt goda kunskaper och Göran ett nyväckt intresse för bildkonst. Men drivkraften bakom det som i efterhand framstår som en pretentiös bildningsresa var ändå i första hand ungdomlig äventyrslust och upptäckarglädje. Vi njöt av friheten där i museernas salar; vi hänfördes av konstverken, som i ett lyckorus. Visst såg vi Towern, Big Ben, Hyde Park, alla människor i gatuvimlet – men mötet med alla dessa målade landskap och porträtt gjorde ett minst lika starkt intryck.


 St Paul’s Cathedral och röd dubbeldäckare – kan det bli mer London? Göran stör totalupplevelsen med sin Domuskasse innehållande matsäcken.

Vårt högkvarter under vistelsen i London var ett ”youth hostel” på Carter Lane, ett stenkast från St Paul’s Cathedral. Det var väl främst av budgetskäl som vi bestämt oss för att satsa på vandrarhem. Men det visade sig att det fanns fler fördelar än billiga sängplatser och måltider (som till exempel burkravioli värmd i kastrull). På vandrarhemmet fanns information i form av böcker och broschyrer. Där kunde vi sitta och prata med andra ungdomar som tågluffade. Vi fick en del värdefulla tips, bland annat om hur vi skulle bära oss åt för att komma in på Wimbledon och se världstennis, utan att spräcka budgeten. Det gällde att infinna sig i god tid och på rätt plats för att ställa sig i den berömda kön (som varit något av en institution sedan 1922).


Evonne Goolagong från Australien spelar i Wimbledon. Hon avancerade till finalen som Bille-Jean King vann med 6-3, 6-3.

Wimbledon

Vi klev av på rätt station (inte Wimbledon, som man skulle kunna tro, utan Southfields). Men när vi såg den långa kön, som sträckte sig genom flera kvarter, insåg vi att vi kommit för sent. Vi borde ha skippat frukosten och en del av nattsömnen. Fascinerat beskådade vi välplanerade konkurrenter som tagit med hopfällbara stolar, picknickkorgar och dagens tidning. Vi rörde oss nästan omärkligt framåt, någon meter bredvid kön. På något sätt lyckades vi under en längre tidsrymd och med några inches i taget assimileras i kön, ganska långt fram. Obemärkt – kanske därför att det vi gjort var något otänkbart. Genom detta flagranta brott mot de oskrivna brittiska reglerna för köande kunde vi i alla fall köpa varsitt Grounds pass och komma in när det mesta ännu återstod av dagens matchprogram. På en turnering som Wimbledon kan man se stora namn, och bländande tennis, även på sidobanorna. Därför gjorde det inte så mycket att centrecourten och bana 1 inte ingick i den låga avgiften. Men vi tackade inte nej när vi blev erbjudna att överta sådana dyra biljetter från ett par som var på väg mot utgången. Björn Borg vann juniorturneringen det året, 1972, men det hade vi ingen koll på (och Göran hade ännu inte upptäckt tidningsurklippet med överraskande bildbevis på att han och Borg faktiskt tränat tennis ihop i Södertälje, läsåret 1965/66). I avsaknaden av svensk stjärnglans beundrade vi den tekniska briljansen hos spelare som idag är ganska bortglömda, som Jan Kodes och Evonne Goolagong.


Första veckan i Wimbledon kunde man se världsspelare som Jan Kodes på nära håll ute på de mindre banorna. Kodes gick till semifinal där Stan Smith blev för svår. Smith vann sedan även finalen mot Nastase.

Skottland

Efter några dagar i den hektiska storstaden hägrade vildmarken i Skottland. Nattåget från den stora, flygplatsliknande Euston Station tog oss till Edinburgh. Vandrarhemmet låg vid en ”crescent”, en halvcirkelformad gata i ett område som stank av en för oss okänd odör. Långt senare har vi förstått att lukten var förbunden med tillverkningen av destillerade drycker. Annars lämnade inte Edinburgh några outplånliga spår i våra minnen, och resan fortsatte mot Inverness i de skotska högländerna.


Göran nedtecknar första delen av sin självbiografi i tågkupén på väg till Skottland.

Detta resmål hade förmodligen valts ut på grund av närheten till den legendomspunna sjön Loch Ness. Vi var hyfsat upplysta tonåringar, men i våra pojktankar fanns möjligen en förhoppning om att åtminstone se krusningar i vattenytan som inte kunde ges en vetenskaplig förklaring.

För att komma till Loch Ness fick man vandra. Tanken att leta efter en busslinje dök aldrig upp. Efter drygt 10 kilometers vandring nådde vi sjön. Bredvid landsvägen reste sig ett berg. Efter en mils vandring tyckte vi tydligen att det berget måste besegras, vilket också skedde. Utsikten ner mot sjön var inte den bästa i det gråmulna vädret, men Anders tog flera diabilder, och femtio år senare kan en och annan prick på bilderna tolkas som svansen på ett sjöodjur.


Jubel efter lyckad ”bergsbestigning” vid Loch Ness. Domuskassen med sin oändlighetssymbol lever upp till epitetet.

Efter en heldag vid Loch Ness insåg vi att det var för sent att vandra tillbaka till Inverness. Kanske var vi sjukligt snåla eller helt enkelt bara dumma i huvudet, men vi beslöt oss för att övernatta i naturen utan vare sig sovsäck eller tält. Fullt påklädda försökte vi sova på en bädd av ormbunkar, men när det började regna gav vi upp och traskade håglöst och hålögt vidare mot Inverness. Efter en stund såg vi en tom turistbuss parkerad en bit från vägen. Till vår förvåning var bussen olåst. På dynorna längst bak i bussen fick vi någon timmes sömn innan vi tvingade oss att vakna före gryningen för att undgå upptäckt. Påföljande dag har vi inga minnen av.

Brighton rockade inte

Vandrarhem var billiga, men nattåg kostade ingenting, och vår ockupation av sittvagnskupéer var fortsatt framgångsrik. Åter i London satte vi oss på ett tåg mot sydkusten, där vi besökte Hastings och Brighton. Slaget vid Hastings 1066 hittade vi inga spår av, så det besöket var ganska meningslöst. Brighton var inte mycket roligare, men Göran hann med ett dopp i något som liknade havet (fastän britterna påstår att det är en kanal). Sedan gick vi till en park och försökte bli entusiastiska över en cricketmatch som pågick i oändlighet utan någon tillstymmelse till dramatik.


Göran poserar framför Brighton Palace Pier.
I bakgrunden syns The West Pier, som efter förfall och bränder numera är ett stålskelett utan förbindelse med land.

Vi kände oss redo att avsluta första etappen av resan. Efter ett dygn på tåget mot Skandinavien var det dags för inspektion i Lund. Efter en god natts sömn i hemmets lugna men småtråkiga vrå fick vi grönt ljus att fortsätta tågluffandet.

Côte d’Azur och missöden i Milano

Nu var det dags att utforska kontinenten – ju fler ställen desto bättre. Nattåget från Köpenhamn förde oss till Paris där Göran nyligen hade varit med sin storasyster. Därför blev besöket mycket kort; vi tog oss bara från Gare du Nord till Gare de Lyon där tåget mot Côte d’Azur väntade. På Franska rivieran besöktes Nice, Menton (den enda hotellnatten under resan, annars bara vandrarhem och sittvagn) och Monaco. I Monte Carlo blev Oceanografiska museet huvudattraktionen.


Mannen vid rodret är prins Albert I av Monaco (1848–1922), grundare av Oceanografiska museet i Monaco.


Oceanografiska museet i Monaco.

Kasinot såg vi bara från utsidan. I Ventimiglia vid den italienska gränsen förbyttes plötsligt det mondäna och lyxiga till motsatsen; från tågfönstret skådade vi ut över mörka, skräpiga bakgårdar med hängande tvätt mellan de ruffiga husen på några få meters avstånd från rälsen. Kontrasten var total. Vi närmade oss Milano där vi i princip bara skulle byta tåg för att ta oss norrut mot Schweiz. Men det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Minnena från Milano har en stark bismak av misslyckande.

Så långt hade vi ju klarat oss utan större missöden genom att kompensera vår bristande erfarenhet med ganska noggrann planering och hyfsade språkkunskaper. Med engelska, tyska och lite franska gick det att ta sig fram nästan överallt. Vi kunde dechiffrera alla versioner av varningstexten på vissa tågfönster: ”do not lean out of the window”, ”nicht hinauslehnen” och ”ne pas se pencher au dehors” – med undantag för den nedersta, den italienska, även om vi kunde gissa vad ”è pericoloso sporgersi” betyder. Det kan vara riskabelt att luta sig ut.

Det kan också vara riskabelt att slarva med förberedelserna – och det misstaget hade vi gjort när det gällde Italien. Värst av allt var att det tycktes som om alla klockor i Milano gick en timme fel. När vi insåg att det var tidsskillnad mellan Frankrike och Italien hade tåget mot Alperna redan gått, och vi tvingades vänta i flera timmar på nästa tåg. Där och då ville vi inte erkänna att det var vårt eget fel. Vi skyllde allt på Italien som inte kunde ha samma tidräkning som övriga ”civiliserade” länder.

Anders blev sugen på en kall dryck att svalka sig med i sommarhettan, men nu slog språkförbistringen till: Latte caldo visade sig vara varm mjölk, som han inte var sugen på. På menyn fanns även latte freddo (kall mjölk), men det trodde han var en mjölkdrink uppkallad efter Freddo.

Humöret var nu på nollpunkten, vilket avspeglades i det svavelosande vykortet från Milano.

Nära himmelriket i Schweiz

När vi äntligen anlände till nästa resmål, den vackert belägna schweiziska turistorten Interlaken, var det redan kväll. Det fanns ingen plats för oss på härbärget (vandrarhemmet). Så vi strosade genom staden, ganska trötta och uppgivna. Hotellrum hade vi inte råd med, sova utomhus ville vi helst inte. Till sist hamnade vi på en hotellbar. Där beställde vi (hör och häpna) varsitt glas mjölk! (Så fick vi alltså till sist avnjuta en latte freddo.) Femtio år senare går det fortfarande att minnas hur gott det var. Vi hade ännu inte upptäckt tjusningen med öl och andra ”procentbaserade” drycker, men schweizisk mjölk visade faktiskt att procenthalten är viktig; iskall alpenmilch med fyra procents fetthalt och ett par skedar socker – kunde livet vara ljuvligare?

Mitt i detta lyckorus hamnade vi i samspråk med en underskön, mörkhårig kanadensisk tjej som jobbade i baren. När vi förklarat läget gav hon oss ett erbjudande som vi självklart accepterade: att övernatta i hennes rum. På madrasser på golvet visserligen, medan hon jobbade natt. Det kändes ändå lite spännande, tänk att träffa henne igen nästa morgon. Men efter ett par timmar blev vi bryskt väckta av att en vrålilsken finländsk tjej grälade på vår kanadensiska välgörare. De var tydligen både kolleger och rumskompisar, och finländskan var rädd att förlora anställning och husrum på grund av ”herrbesök på rummet” (trots att herrarna bara var två tonåriga, naiva oskulder). Snopna fick vi störta ut och tillbringa återstoden av gryningen på perrongen i väntan på morgontåget till Grindelwald.

Vi skulle hälsa på en klasskompis, Mats, som semestrade med sin familj i ett hyrt hus. Där vankades det fiskpinnar och gratis husrum!


Göran och Mats spelar minigolf i Grindelwald. (Anders personliga rekord på 43 slag står sig än idag.)

Grindelwald ligger i en dal vid de mäktiga bergen Eiger, Mönch och Jungfrau, och vi var hänförda över landskapet. Eigers nordvägg lockar bergsbestigare från hela världen. Vi vandrade i julivärmen på stigar som blev allt brantare, men eftersom Anders lider av höjdskräck blev det endast en beskedlig vandring långt under snögränsen. Efter strapatserna läskade vi oss med – just det: fyraprocentig, iskall mjölk!


Anders på Eigers sluttning ovanför Grindelwald.

Berusade av apfelsaft och van Gogh

Vi styrde sedan kosan norrut mot Basel – där fanns ju Kunsthalle som vi inte ville missa. Vandrarhemmet låg i Liestal strax söder om Basel. Det enda bestående minnet från detta ställe är sovsalen, där två unga amerikaner stod vid våningssängen och fascinerat diskuterade, inte helt lågmält, hur villiga och förträffliga de unga tyskorna var i sängen. Fyra öron från Lund spetsades i oförställd häpnad.


Karl-Theodor-Brücke (även kallad Alte Brücke) med Schloß Heidelberg i bakgrunden.

I Heidelberg fanns en fantastisk anläggning för minigolf, där banorna var betydligt längre och fantasifullt designade än vanligt. Där stötte vi på två killar från en parallellklass på Katedralskolan i Lund, och vi spelade en ”foursome” på de häftiga banorna. Trots sommarhettan tog vi oss också upp till Heidelbergs slottsruin högt ovanför staden. Den schweiziska mjölken hade nu ersatts av tysk apfelsaft som törstsläckare.


Göran hinkar apfelsaft i hettan utanför Heidelbergs slottsruin.

Berusning hör ungdomen till, och vi hade fler vattenhål att besöka: Kröller-Müller-museet utanför Arnhem samt Rijksmuseum och Stedelijk Museum i Amsterdam. Barerna och andra farligheter i Red Light District var okända begrepp, men van Gogh, Rodin och Monet stod på listan. Inget vin, inga kvinnor, ingen sång, bara konstmuseer…


Tavlor av Vincent van Gogh var den största anledningen till att vi tog oss till Kröller-Müller Museum utanför Otterlo i Nederländerna. ”Café, le soir” kallades den här målningen då den först ställdes ut i Paris 1891. van Gogh målade den 1888, två år före sin död. Kaféet på Place du Forum i Arles finns kvar än idag.


Anders beundrar skulptur av Auguste Rodin.

En del etapper framstår långt efteråt i ett förklarat skimmer. Som när vi besökte Kröller-Müller-museet. Det beror säkert till stor del på vad vi fick se när vi kom fram, en fantastisk samling av van Gogh-tavlor, men också på upplevelserna längs vägen dit. Från Arnhem, dit vi tagit oss med tåg, var det nästan två mil att tillryggalägga. Möjligen åkte vi buss en delsträcka (här minns vi olika), men sedan gick vi. Den sista halvmilen vandrade vi genom en vidunderligt vacker nationalpark, De Hoge Veluwe, fram till museet. Oförglömligt. Minnet av den dagen kan illustrera en av insikterna vi fick under resan: att tågluffning och fotvandring är en utmärkt kombination. Men – man behöver ändå inte gå till överdrift. Berusade av upplevelsen vågade vi sätta tummarna i vädret och lifta tillbaka till Arnhem.


På vandring i nationalparken De Hoge Veluwe utanför Arnhem.

En av resans sista dagar i Amsterdam fick Anders en lätt knuff av en man i folkvimlet på trottoaren. Med bister uppsyn väste mannen: ”Wanna buy some hash?. Det var den sista händelsen vi minns från denna vår dittills bästa tid i livet.


Amsterdam var sista stoppet före hemresan. Tydligen hade även fotografen Anders ett exemplar av den outslitliga(?) kassen med evighetssymbolen. 

Epilog

Det är lätt att idealisera och göra efterhandskonstruktioner vad gäller vårt val av färdsätt. Men visst luktar vår resa 1972 väldigt mycket miljötänk av dagens märke? Åka tåg från stad till stad, rakt in i stadskärnan utan att behöva lägga tid på krånglig transfer till och från flygplatser. Undvika bilar och bussar och istället vandra till sevärdheterna utanför städerna. Man kan nog lugnt påstå att Interrail-resan för femtio år sedan lade grunden till vår uppfattning om hur en idealisk resa ska vara konstruerad. Man ska ta sig för egen maskin (nåja, med hjälp av ett lok) från plats till plats, och det ska få ta lite tid. För tidsåtgången är något som behövs för att den geografiska förflyttningen verkligen ska kännas på djupet. Som 17-åring är man också lite stolt att man lyckats ta sig runt Europa på egen hand bara med hjälp av ett Interrail-kort, några tidtabeller och en Europakarta. Vi är övertygade om att ett visst mått av stolthet skulle infinna sig om man lyckades göra om samma bravad idag. Och vykorten hem till föräldrarna kan man lugnt hoppa över.