Vi påbörjade vår resa på varsitt tåg, från varsin destination i Sverige, och möttes i Malmö, där vi tog tåget över till Köpenhamn. Där blev det en lång, seg väntan på nattbussen till Amsterdam. Vi låste in väskorna och strosade runt längs en kanal. Letade efter ett helt vanligt kafé, vilket var ett svårt uppdrag då allt som fanns var kaffebarer. Till slut tröttnade vi och köpte med oss fika från en mataffär, men även den var svår att hitta. När vi kom tillbaka till stationen fick vi oss en riktig chock. Skåpet vi låst in alla väskor, stora som små, i var öppet och tomt. Tack och lov fanns en personal som hade sett när det låsts upp och lagt in våra väskor bakom disken. Annars hade vi fått vända om redan första dagen! Skärrade lärde vi oss att vara noggrannare. Det lilla vi såg av Köpenhamn var fint, men vi ville bara vidare och börja tågluffen på riktigt.

12 timmar senare rullade vi in på stationen i Amsterdam. Vi var så hungriga, att vi sprang in på närmsta Pressbyrå-liknande affär, som fick duga till frukost. Tog sedan en spårvagn till Vondelpark, där vårt hostel låg. Google maps ledde oss lite fel, men vi hittade till slut. Det första vi gjorde när vi checkat in var att hyra cyklar. Sedan cyklade vi runt bland kanalerna, åt pannkakslunch, efter ett tips från en holländsk vän att det är ett “måste” i Amsterdam. Vi såg på kartan att vi var nära Anne Franks hus, men hur mycket vi än cyklade fram och tillbaka så hittade vi det inte. När vi kom tillbaka till vår sovsal hörde vi några britter prata om att de hade varit där… Fortfarande en gåta.

Efter en middag på hostelet, så cyklade vi runt, runt i den vackra Vondelpark och sedan hittade vi inte ut igen. Vi fick ta omvägen tillbaka till hostelet.

Morgonen efter så tog vi tåget till Paris. Staden som vi hört så gott om, “falling in love with Paris”, typ. Framme på hostelet upptäckte vi att det inte var det bästa valet att bo där, men såg att de hade kök åtminstone. Fyra långa trappor upp, utan hiss, resulterade i ett nytt mantra: “en trappa till”. Ingen dusch på vår våning fanns det heller. När vi väl handlat och skulle laga mat upptäckte vi att köket inte hade någon spis. Besvikna fick vi snabbt tänka om, stöd-handlade lite nytt och skapade oss en kall middag, som ändå var god. Det skulle sedan komma att bli vår standard-mat.

Vi såg sevärdheterna Sacré-Coeur med fantastisk utsikt, Notre Dame och sedan det i princip enda vi tyckte var häftigt med Paris; Eiffeltornet. Dit återvände vi till och med på kvällen, dock började det regna då. Nej, Paris föll oss inte i smaken alls. Det kändes lite skitigt och inte särskilt romantiskt. Inte alls som vi hade förväntat oss, så besvikna lämnade vi Paris efter två nätter.

Satte oss på tåget mot Zermatt i Schweiz, med tågbyte i Lausanne och Visp (alltså [Fisp] inte, “visp”, som vi först trodde). Vägen dit var väldigt fin, åkte längs Genevesjön bland annat. Tåget från Visp till Zermatt var häftigt för att det var så litet, med stoppknappar och allt. Konduktören var från Nederländerna och imponerade med att kunna lite svenska. Väl framme i Zermatt tog vi den minsta buss vi sett, en elbuss. Zermatt är nämligen en bilfri stad. Vi bodde på Youth Hostel och det var riktigt bra. I Zermatt stannade vi tre nätter och det var så skönt att lämna storstäder och få komma upp i bergen för att vandra. 

Första vandringsdagen gick vi upp till Sunnegga. Det var uppför från första steget, aldrig en meter platt. Det var tungt, så det blev många pauser då vi inte är så vana, samt ändå hög höjd, vilket betyder tunnare luft. Efter cirka 2,5 timmar var vi uppe och tog lunchpaus. Utsikten därifrån var magnifik. Matterhorn, det kända “Toblerone-berget”, reste sig stolt över landskapet. Bilderna vi tog blev mäktiga och vi ville bara stanna för evigt. Det var så vackert. När vi gick ner insåg vi att det kan vara jobbigt att gå bara nedför också, att det kändes i lår-, vad- och rumpmuskulaturen. Men det tog ändå bara en timme att gå hela vägen ner.

Vandring dag två gick vi upp mot Edelweiss. Vi hade svårt att hitta vandringsleden från byn, men vi trodde att vi hade hittat den. Vi fick klättra på en stock över en fors och sedan gå över en äng innan vi kom på leden igen, men denna snirkelväg gjorde att vi såg ett murmeldjur! Alldeles stilla satt den på en stor sten, tills den blev rädd och sprang iväg. Det kändes häftigt att få se. Vägen upp var brant och kantig, slingrade sig upp bredvid ett vattenfall. Vi hann precis undan regnet och när vi kom upp åt vi hemlagad rösti, en schweizisk husmanskost. Det satt fint, men blev väldigt mäktigt. Sedan klädde vi på oss ordentligt och gick nedför i regnet. Det var fruktansvärt jobbigt för benen, det kändes som att de skulle vika sig. Vi shoppade varsin souvenir, innan vi gick tillbaka till hostelet. Där vilade vi en stund innan vi åt middag. Den vanliga ihopplockade middagsmaten. Sista kvällen i Zermatt vilket kändes både tråkigt och kul.

Morgonen därpå tog vi den omtalade Glaciärexpressen hela sträckan till Sankt Moritz. Det var väldigt vackert, men samtidigt en så stor besvikelse, på många sätt. Resan tog åtta timmar och när vi äntligen kom fram till den berömda viadukten, så var den över lika snabbt som den kom. Våra höga förväntningar på Glaciärexpressen, uppfylldes inte alls tyvärr. På stationen i Sankt Moritz fick vi rusa till vårt nästa tåg, som skulle ta oss till Ospizio Bernina, ett ställe som vi googlat oss till för att vi inte “hann till Italien” samma dag, men som vi efteråt höll som en av favorit platserna. Tågresan dit var helt fantastisk. Vi var helt själva (utom lokföraren) på det lilla, lilla tåget, med otroliga vyer. Vid en station kopplades en rad vagnar timmer på. Det bästa var att man kunde dra ner fönstren och sticka ut huvudet, det kändes så lifeigt. Väl framme fick vi uppgraderat rum och återigen testa schweizisk mat till middag, som var god.

Nästa dag fortsatte vyerna att breda ut sig utanför tågfönstret, på vägen ner till Tirano i Italien. Resan fortsatte via Milano till slutdestinationen Venedig. Där kom vår första felåkning. Vi litade blint på Rail Planner-appen, något vi lärde oss var lite dumt. Så vi fick hoppa på ett pendeltåg igen, fastän tåget vi satt på hade tagit oss dit vi skulle… men vi kom fram, tog båten ut till ön som vårt hostel låg på. För att få ned kostnaden hade vi bokat ett 16-bäddsrum, något som var intressant att ha gjort, men som vi kanske inte skulle göra om. Det var svettigt och varmt.

Men Venedig var en häftig stad, uppbyggd på vatten och med enbart båt som transportmedel, som de flesta känner till. Särskilt gillade vi stadsdelen Burano, där var det Venedig som en ser på bild, med små kanaler, broar och väldigt färgglada hus. När vi tagit båten tillbaka in till den mer centrala delen strosade vi mest runt, hittade rätt billiga linne-kläder och blev nöjda över det. Värt att veta om Venedig är även att det inte är tillåtet att äta picknick överallt, utan bara på angivna områden. Så vi var lite nervösa att vi hade tagit fel när vi satte oss vid en kanal och åt middag.

På kvällen tänkte vi strosa runt och hitta ett kafé för kaffe/te, men mobilerna var urladdade, så de lämnade vi på hostelet. Den mysiga kvällen blev inte så mysig, då vi gick vilse i mörkret. Det var smala gränder överallt, vart vi än gick, och blev räddare och räddare. Vi ångrade oss så mycket att vi lämnat mobilerna. Till slut mötte vi våra räddare i nöden som hjälpte oss rätt och lättnaden när vi hittat båtarna och sedan steg innanför dörrarna på hostelet var enorm.

Efter en dag där vi mest gick omkring och åkte båtar runt i staden, satte vi oss slutligen och väntade på bussen som skulle ta oss till Kroatien. Det var många som skulle med olika bussar och alla bussar var sena, så det var en smått kaotisk stämning. Men nästan en timme efter planerad avgång lämnade bussen Venedig. Mitt i natten väckte de oss bryskt för passkontroll och det var även världens åskväder, men annars sov vi okej. Väl framme i Šibenik kämpade vi oss uppför och uppför tills vi kom fram till vad vi trodde var ett hostel, men som snarare var en uthyrd överdel av ett hus. Men det fungerade fint ändå, dock saknade vi kök, återigen.

I Šibenik badade vi mycket och tog det mest lugnt, vilket var väldigt välbehövligt. Vi stannade i fyra nätter, vilket var resans längsta stopp.

En av dagarna tog vi en heldag till Krka nationalpark, vilket var anledningen till att vi åkte till just den delen av Kroatien. Vi valde att ta en lokalbuss, vilket var klart billigare, men systemet för avstigning var lite mystiskt, vägarna slingriga och busschauffören körde läskigt fort. När vi kom fram åkte vi båten fram till vattenfallen. Vi gick rundan i nationalparken och såg en massa små och större vattenfall, vilket var så häftigt. Det var så himla varmt dock. Vi såg folk bada, men vågade inte själva då det stod skyltar om förbjudet, men när vi var tillbaka vid det största insåg vi att det bara var på vinterhalvåret… Så vi hoppade i vattnet och simmade framför vattenfallen. Det var så himla mäktigt och en riktig wow-känsla. Vi valde att promenera de fem kilometerna tillbaka till entrén och passade på att bada igen i en flod på vägen. Sedan var det en lång väntan på bussen tillbaka då det tydligen bara gick en buss och den gick klockan fem. Vi somnade en stund i en gunga och sedan var det den äldsta buss vi någonsin sett som körde oss tillbaka.

En annan av dagarna fyllde Hanna år! Det firade vi med ballonger och tårta på rummet och middag på en restaurang i den gamla delen av staden, som vi snappat upp som tips på bussen hem från Krka. Den hette Nostalgia och var sagolikt god mat för inte alltför mycket pengar. Rekommenderas starkt om ni är i Šibenik!

Där bestämde vi oss också för att göra om hela resterande delen av resan. Vi kände att vi var trötta på storstäder och ville se mer natur. Vi satt i timmar med google, Rail Planner-appen och de båda hostel-apparna vi använde. Slutligen var vi nöjda med vår nya rutt.

Vi åkte därefter buss till Zagreb, då ingen buss från Šibenik till Split passade tåget därifrån. När bussen kom fram öppnade sig himlen och vi fick snällt gå i ösregnet till tågstationen. Vi var dyngsura och inte jätteglada över att behöva vänta där i fyra timmar, utan bänkar, med betaltoalett och märkligt folk. Vi sökte febrilt i appen, men inga andra tåg dit vi skulle gick. Slutligen frågade vi i en informationsdisk, varpå hon på knacklig engelska sa att vi kunde ta ett tåg som gick om två minuter och pekade mot ett tåg som stod inne på perrongen närmast. Vi sprang dit och mycket riktigt var det rätt. Återigen hade appen förvillat oss, den som vi tidigare litat så blint på. Nöjda gick vi på. På vägen var det passkontroll, där de var så hårda att de till och med kollade under sätena efter folk, samt att vi fick visa passen två gånger. Timmar senare var vi framme i Bled i Slovenien. Efter att vi ÄNTLIGEN kunde laga mat (pasta vi köpte i Paris…) gick vi en promenad runt sjön i Bled och såg det ikoniska slottet i mitten av sjön. Det var ungefär det vi såg av den lilla staden Bled.

Dagen efter åkte vi vidare mot Lake Bohinj, en annan vacker sjö i Slovenien. När vi väntade på bussen från tågstationen, fick vi vänta länge. Skylten var obegriplig för oss som inte kunde språket, men vi frågade på det intilliggande bageriet. Tydligen gick inte bussen förrän två timmar senare. Vi fick alltså snällt vänta, passade på att äta lite slovensk lunch, vilket, sorry to say, var väldigt smaklöst. När bussen slutligen skulle komma, åkte den bara förbi och nästa buss gick en timme senare. Till slut kom vi på en buss och åkte till Bohinj, Pod Voglom som det hette där hostelet låg. Ett mediokert intryck av hostelet, men sjön var vacker. De omringande bergen och sjön var alldeles klar. Vi signade däremot upp oss för forsränning dagen därpå och det var vi så taggade på!

Forsränningen var så himla rolig! Ett äventyr och så härligt. Vi badade och svingade oss även i det iskalla vattnet från en gunga mitt på turen. Det var riktigt roligt och något som höjde upplevelsen av Bohinj rejält.

Sedan begav vi oss mot ett resmål vi efter googlingen i Kroatien var så himla förväntansfulla på. Norra Slovakien, uppe i Tatrabergen, på ett hostel som heter The Ginger Monkey och ligger i Ždiar. Vägen dit var lite strulig och varm, så vi kom fram sent efter en resdag på cirka 14 timmar. Men det kändes så värt det. Det satt ett stort gäng runt bordet i köket när vi kom och det första de frågade oss var om vi ville med på “hike” dagen efter. Något förvånade och väldigt trötta sa vi att vi skulle tänka på saken. Vandringen skulle vara åtta timmar lång och vi var osäkra på om vi skulle orka det, dessutom hålla deras tempo, de kanske var väldigt erfarna? Men morgonen kom och vi kunde inte motstå frestelsen, så vi följde med. Och som vi var nöjda med det sedan!

Det började ganska platt för att sedan gå uppför, uppför och uppför. Vi var vid gott mod, men till slut var det riktigt jobbigt. Tack och lov var vi inte ensamma om att tycka det och gruppen från hostelet visade sig vara en fin och omtänksam grupp att vandra med, med sju olika nationaliteter. Vi stannade då och då för att vänta in alla, dricka vatten och hämta andan. Fyllde på med energi av blandad sort på vägen upp, de flesta delade med sig och vi fick testa alltifrån salt ost (ingen höjdare) till någon slags chokladkex med ris. Vår lunch blev mögliga nutellamackor, vilket vi upptäckte lite för sent, men det gick bra ändå. Vi fyllde på vatten i ett mindre vattenfall och gick på. Landskapet bredde ut sig allt mer, men så även molnen. Det började regna lite smått och vi var rätt högt upp.

På den häftigaste delen av vandringen var vi som högst upp på leden, där var det magnifika landskap i alla väderstreck, fantastiska vyer. Molnen skymde sikten en del, men vi såg ändå långt (vilket bilderna inte helt gör rättvisa). Sedan delade vi på oss och vi följde med gruppen som skulle till The green lake. Vägen dit var betydligt enklare, då det mestadels var nedför. Sjön visade sig vara liten, men alldeles smaragdgrön. En brasiliansk kvinna i vår grupp förundrades över hur vackra gräsänderna som simmade runt var. Karin hade inte riktigt hjärta att säga att sådana finns överallt hemma i Sverige… Kanske blir man lite blind av allt det vackra när man ser det varje dag.

Nio timmar senare väntade vi på bussen hem till Ždiar och The ginger monkey. Där väntade “pizza party” på kvällen nere i byn. Blev ingen sen kväll för oss, utan packade istället inför avfärd. Sedan blev det en halvlek fotboll i pågående VM för åtminstone Karins del med de andra, innan sängen kallade.

Nästa dag reste vi till Prag, Tjeckiens huvudstad. Hostelet hade riktigt stora sovsalar med högt i tak. Det var fint, de hade även en takterrass och kök! Glatt lagade vi mat där efter att ha handlat lite. Dagen efter var vår heldag i Prag, vi började med att tvätta vid en tvättomat eller vad det kan kallas, då hostelet inte hade de möjligheterna. Sedan fick vi en plötslig lust att shoppa lite, vilket vi knappt gjort under resans gång. Så det gjorde vi. Det är lite som resan i stort, vi har gjort det vi känt för bara, inte gått på museum som vi kanske inte tyckt varit kul, utan lyssnat på vad just vi tycker om och gjort just det! Vi tänkte också att Prag är en sådan stad vi skulle kunna tänka oss att åka tillbaka till på exempelvis en weekend, då kan vi se sevärdheterna då, för det var vad vi orkade med just då. Det var ungefär det vi fick se av Prag, området närmast hostelet. Men vi gillade staden!

Sedan tog vi tåget till resans sista stopp; Berlin. Ägnade kvällen åt att leta efter berlinmurens lämningar, vilket gick sådär. Då önskade vi att vi gjort lite research faktiskt… Men vi hittade en liten bit och var nöjda med det. Sprang runt till lite butiker i stängningsdags, innan vi lagade middag. Åt den tillsammans med en tjej från Kanada som också bodde på hostelet och fick oss en intressant pratstund. Samma sak som gällde Prag tänkte vi om Berlin, att vi säkert kommer komma tillbaka och se mer. För redan dagen efter började vår sista dag på denna tågluff. Vi reste via Hamburg och Fredericia till Köpenhamn. Där skulle vi åt olika håll och var tvungna att säga hejdå. Efter 24 dagar tillsammans dygnet runt, var det sorgligt och märkligt. Men vilken fantastisk resa vi upplevt tillsammans!

Några snabba tips två tågluffare emellan:

  • Sträckan vi åkte lokaltåg med mellan Sankt Moritz och Tirano är samma sträcka som Bernina express går, men med Interrail är det gratis och minst lika fint om inte finare, med lokaltåg. 
  • Gör det just DU känner för. Orkar du inte se alla sevärdheter, se något annat. Det är DIN upplevelse och DIN resa!
  • Boka inte allt i förväg! Det var guld att kunna göra om resan efter vad vi kände för.