Sångerna är inte längre dina, inte längre mina. Just hemkommen från ännu en tågluff med gitarren i bagaget känns dessa ord mer sanna än någonsin. Denna gång blev vi inbjudna till en litteraturfestival i tjeckiska Frantiskovy Lazne, en kurort med anor från 1700-talet. Resan ner började med Köpenhamn, där vi tack vare samarbetet med Magali Michaut har kommit att lära känna en gudabenådad basist George Muschik, som kommer från Frankrike, men bor i Köpenhamn sedan många år. När vi kommer dit för att repa och sova över, visar det sig vara hans födelsedag, några franska vänner som bor i stan kommer över, språken blandas och samtalet kommer in på existentiell nivå och varar natten lång.

Daniel far vidare nästa dag efter att ha tillbringat några timmar med pianot medan staden vaknar – eftermiddagståget ner till Hamburg, därifrån vidare med nattåget till Basel, sedan med TGV Lyria till Paris. Städernas stad. Bengt och Georges dröjer kvar och kommer efter direkt till Tjeckien.

Att resa med tåg är både ett under av planering och kräver också ett visst mått av acceptans, lite zen-mentalitet är bra att kunna ta till. När tåget kör av färjan i Puttgarden händer det igen, radion är trasig och tåget får inte köra vidare. Som tur är kommer ett tåg i motgående riktning som vänder och tar oss ner till Hamburg. De som ska vidare till Wien har inte många minuter tillgodo, men ombordpersonalen får tag i ÖBB Nightjet som välvilligt väntar på de försenade nordborna. Tåget mot Basel har ytterligare någon kvart i marginal, så det är aldrig någon fara för egen del.

Nattåget är ett skönt koncept för resa – allt från välkomstdrink, nya bekantskaper i kupén, tågets sövande rörelser över rälsen, och att sedan bli väckt på morgonkvisten med varmt kaffe och smörgås – alla ”komponenter” självvalda på konduktörens lilla lista. Jag delar kupé med två schweizare som varit i Köpenhamn och spelat innebandy, vi pratar musik och politik och jag blir inte riktigt klok på om de är ett par eller inte. Liebe Peter, Liebe Angel, men så gruffar de lite om att de tycker att konduktören behandlar dem som ett par. Jag hissar gärna regnbågsflaggan för dem hur som helst.

Det är också ett oförskämt skönt sätt att komma fram till Paris, tåget rullar in på Gare de Lyon och jag har några timmar på mig innan mina möten börjar, hinner checka in på hotellet, ta en lunch med en gammal kollega, och så träffar jag också min vän från Tjeckien som har bjudit in oss till festivalen, och vi hinner prata igenom alla praktiska detaljer.

Jag får också en ensam kväll i Paris, när jag tar ett varmt bad och sedan sitter med gitarren och sjunger – med en förhoppning om att inte störa mina hotellrumsgrannar alltför mycket. När mina åtaganden i Paris är över tar jag ICE-tåget till Stuttgart och ett regionaltåg vidare till Nürnberg. Där ska jag möta upp med Georges och Bengt som kommer med en rätt tight förbindelse från Köpenhamn. Jag följer deras tåg på bahn.de hela tiden och de hinner faktiskt med sitt snabba byte i Hamburg, däremot blir ICE-tåget mot Nürnberg försenat, så de kommer missa anslutningen mot Marktredwitz. Eftersom jag redan är på plats, så försöker jag övertala lokföraren att vänta in de nordiska musikanterna, men han har sin tidtabell att hålla sig till, och så rullar han iväg utan oss.

Nåväl, det går inte någon nöd på oss, det finns ett kafé precis utanför stationen som serverar god öl och vi plockar upp våra instrument och gör en improviserad konsert på uteserveringen, som blir mycket uppskattad av förbipasserande… Vi tar sedan första bästa förbindelse till Marktredwitz, och får ett par timmar att slå ihjäl där på samma sätt innan vi har en ny förbindelse till Cheb.

I Cheb möts vi upp av våra tjeckiska vänner och vi stuvar in kontrabasen (eller gamla mormor som vi har börjat kalla Georges bas på franskt maner, la mémère) i en bil och åker själva i en taxi, det är inte mer än tio minuters resa till Frantiskovy Lazne. Ingen av oss vet någonting om stället, och det är mörkt nu. Vi är rätt möra när vi kommer fram till hotellet, men tjusas ändå av dess 1800-talscharm.

Hotellet ligger mitt inne i stan, invid en park med månghundraåriga lönnar, som just har släppt sitt hav av löv, marken är lysande brandgul och det prasslar när man går igenom löven. Vi möter upp med Ján på morgonen och han visar oss runt – han föddes här, bor i Kolin, jobbar i Prag. Teatern där han spelade flöjt som barn.  Paviljongen där orkestern brukade bjuda upp till wienervals. Huset där Beethoven bodde. Och stans äldsta hus, där ingen mindre än Goethe levde i slutet av sitt liv, åttioårig, djupt förälskad i en tjugoårig flicka, samtidigt som han skrev pamfletter mot pedofili.

Frantiskovy Lazne ligger invid en slocknad vulkan, här finns en säregen geologi och vattnet i de många källorna har olika karaktär. En gammal sägen säger att vattnet gynnar den kvinnliga fertiliteten, och tidvis har staden varit flitigt besökt av unga kvinnor som vill bli med barn. Vi smakar på vattnet i några av brunnarna, och inte är det som mineralvatten på flaska i alla fall!

Första kvällen spelar vi i restaurangen på ett av kurhotellen, jag får först känslan av att vara på en finlandsfärja, kanske är det inredningen och synthen som är inkopplad i den lilla sånganläggningen med reverbet uppvridet på max. Men den känslan går snabbt över i den magi som uppstår när poet efter poet läser dikter på tjeckiska – jag förstår ingenting av orden, men klangfärgerna och energin kryper in i kroppen. En av författarna, Michal Viewegh, är något av en tjeckisk Jan Giullou, han presenteras med särskild värme. Så blir det vår tur att spela – Alenka Vavrova, festivalgeneralen, läser den tjeckiska versionen av La main tendue, Bengt gör sin pantomim som illustrerar diktens betydelse, och så sjunger vi. Vi gör också recitativet så att den tjeckiska publiken får sig lite svensk originalpoesi till livs, vad heter det, reciprokt.

Sedan fortsätter vi till en vinbar ett par kvarter bort, och dit har Dita Hanzelova tagit med sig sin ukulele och sin basist – vi hoppar in och gör några sånger oanmälda, och hela vinbaren sjunger med i bluesen om livets förgänglighet, Madeleines.

Redan nästa morgon är det dags för ”Happening train” som körs till minnet av att en lokförare och en konduktör under järnridåtiden kapade ett ordinarie tåg och körde det på eget bevåg in i Västtyskland. Med på tåget var några säkerhetspoliser som i all hast lämnade tåget så fort de fick chansen och sprang tillbaka in till Tjeckoslovakien. Med de övriga passagerarna var det nog så att några valde att återföras till Tjeckoslovakien, medan några valde att stanna. En oplanerad flykt för de flesta (utom för de två järnvägsanställda) och en dramatisk händelse som kanske inte nått historieböckerna i någon större utsträckning.

Vad vi inte visst var att det också var karnevalliknande maskerad – Alenka som en svart, fallen ängel, Dita som Frida Kahlo, Michal som Aladdin. Inte ens fantasin sätter några gränser. Tåget är smockfullt av poesi- och frihetsälskande personer, en harpist, ett folkmusikband med en sjudjävlars dragspelare som har glimten i ögat och kan hur många låtar som helst, en konstnär som målar kattavlor, och två av de galnaste poeterna hittar in i styrhytten och deklamerar sina dikter i högtalarna. Det blir ”dop” för nyutgivna böcker, och det skålas i cava.

Det blir också en minneshögtid för de östtyskar som förskansade sig på Västtysklands ambassad i Prag och bad om fri lejd ut ur Tjeckoslovakien – denna gång var alla involverade med på upplägget och tjeckoslovakiska järnvägen upplät ett tåg som förde dem till Hof – dit går också vår tur och det är stor uppslutning i den gamla kungliga väntsalen och högtidiga tal som översätts mellan tjeckiska och tyska.

Så far vi tillbaka igen med tåget, och vi har några timmar på oss innan vi ska spela på festivalfinalen i stans gamla casino. Det är en oerhört vacker lokal med högt, högt till tak och med en gigantisk ljuskrona. Där finns en stor professionell scen med underbart ljud både för medhörning och ut. Det är en mycket mer formell tillställning än de vi varit på hittills, men det hindrar inte publiken att följa med i pantomimen på La main tendue och vi blir ett välbehövligt avbrott till de långa läsningarna. Vi är dessutom deras internationella gäster, det är inte utan att det går att föreställa sig hur exotiskt Sverige, isarna och Dalälven, den långa sjön, måste uppfattas… De flesta läser på tjeckiska med den tyska översättningen på en bildskärm. Det är exotism åtminstone för mig.

Det formella bleknar fort när vi fortsätter till Wienerkonditoriet, och deras ”Swedish table”, som till och med har köttbullar (!) – medan kvällen lider mot sitt slut, blir det färre gäster kvar och det blir en liten skara, kraftigt förfriskade poesientusiaster som har en öppenhjärtig stund med spontan diktuppläsning, eller ska man säga diktdueller? Och vi spelar lite till, vi säger aldrig nej till att dra några till ackord och sjunga några fler franska diktrader.

Vi måste sedan lämna Frantiskovy Lazne, vänder hemåt följande morgon. Vi åker över Marktredwitz-Nürnberg-Hamburg-Köpenhamn. ICE-tåget är överfullt men vi har våra platser och kan sitta i lugn och ro och se ut över det vackra tyska landskapet, medan tåget blir lite mer försenat för varje stopp. Till slut blir vi lite oroliga över vår anslutning i Köpenhamn, men det går inte få upp information om vilket spår det ska gå från. Det visar sig vara inställt och vi får stå länge i regnet och vänta på bussarna som ersätter.

Bussarna kör också ombord på färjan, så det blir ett obligatoriskt fniss åt skylten ”ONBOARD SHOP – probably better than TAXFREE” och en hälsotallrik bestående av sort guld, grillkorv och pommes frites. Vid det enda lediga bordet visar det sig sitta en fransk basist som bor i Köpenhamn, precis som Georges – hur många kan det egentligen finnas? De har många gemensamma bekanta och diskussionen runt bordet gör resan kort.

Väl framme i Köpenhamn traskar vi hem till Georges, sover där över natten. Direkttåget mot Stockholm visar sig sedan utgå från Malmö, så vi får skarva med Öresundståg, handla lite mer skönlitteratur på stationen i Malmö innan vi låter resan fortsätta norröver. Ett äventyr som är en som en saga. Den här resan kommer med all säkerhet fortsätta.