Le Lac long – Stockholm á Paris

Var börjar resan?

Jag har alltid varit en skrivande människa, ständigt med en melodi i huvudet, och så snart jag tagit tag i ett instrument, så finns där några ackord, ett groove. Så på ett sätt har jag alltid varit på väg för att hitta nästa låt, nästa sång, nästa projekt att drivas med av. Den här gången blev det annorlunda.

Efter att jag släppt min andra platta, Landet har lossnat (2011), som bl a innehöll en finstämd tolkning av Tomas Tranströmers dikt “Krön”, med Peter Asplund på trumpet, hörde jag av mig till bibliotek runt om i landet för att komma ut och spela. På biblioteket i Enebyberg i norra Stockholm tyckte de att det lät intressant, men så frågade de om jag hade några tonsättningar av Stig Dagerman, eftersom de hade en särskild Stig Dagerman-dag om hösten. Jag blev dem svaret skyldig, och nyfikenheten var väckt.

Efter att ha läst många av Dagermans dagsverser hittade jag fram till en unik pärla i Dagermans snabbt brinnande utgivning, den existentiellt aktuella och lyriskt vackra Birgitta svit, som jag gjorde till sex sånger med instrumentala partier emellan. Jag jobbade i flera år med detta projekt, parallellt med det (och utan att tänka på att Dagerman växt upp i Älvkarleby) köpte vi ett gammalt missionshus just där, som vi började rusta. Det är nu jag träffar Bengt Söderhäll, som är ordförande i Stig Dagermanstiftelsen, och han hjälper mig med att komma i kontakt med Lo Dagerman, Stig Dagermans dotter, som har rättigheterna till Stigs texter.

Bengt Söderhäll är en energisk personlighet, med många järn i elden. I sin ungdom cyklade han till Paris, han åkte på tågluff flera gånger under 1970-talet, han har jobbat som lärare hela sitt liv och nästan hela bygden vet vem han är. Han är en människa med hjärtat på rätta stället, han håller i borgerliga vigslar och begravningar, och jag har träffat flera personer som sagt att deras möte med honom haft avgörande betydelse för hur deras liv sedan utvecklades. Så kom han sig för att börja skriva en roman och hade kommit väldigt långt på arbetet med den, när plötsligt en tjuv slår till och stjäl hans dator ett obevakat ögonblick på parkeringen utanför bokmässan i Göteborg.
Att fortsätta med romanen känns omöjligt. Det är nu tanken på en diktsamling börjar växa fram istället. Det blir inte en, utan flera diktsamlingar, och genom förläggaren får han också kontakt med en översättare i Paris, som kan svenska och gillar Bengts dikter. Hon heter Janina Szubzda Martinez och de har en intensiv kontakt, säkert mer än 300 brev utväxlas för att göra rättvisa åt alla nyanser och dubbeltydigheter i Bengts poesi. 2012 finns boken i franska boklådor, “Réflexions sur le lac long / Speglingar från den långa sjön”. Den långa sjön är en poetisk omskrivning av Dalälven, som spelar en central roll i dikterna.

Några år senare kommer jag över ett exemplar av den tvåspråkiga diktsamlingen, och efter att jag turnerat Sverige runt med min föreställning om smärta, “Om vi möts”, så börjar jag läsa den mer noggrant och jag förförs av melodierna som finns vilande i de franska texterna. Jag gör en sång, så blir det två, och jag spelar in dem och skickar över till Bengt. Han blir hänförd, han blir rörd till tårar när han lyssnar, och han säger att det här är inte ditt, inte mitt, det är världens och vi får inte hålla detta för oss själva.

Nu blir det snabbt elva sånger och vi får med oss ett skivbolag på tåget och tankarna på ett fullängdsalbum börjar ta form, med dikterna lästa på svenska i samma ordning som de franska chansonerna på skivan. Vi blir inbjudna att delta i levande julkalender i Gävle, vi spelar på Joe Hill-galan, och sedan också på Joe Hillgården, Danderyds konsthall. Och det blir magiska stunder när det franska och det svenska möts, en påminnelse om att det är blandningarna som för världen framåt.

Så är det tretton sånger och jag har spelat alla instrumenten själv på inspelningen, utom trummor, som spelas av Emil Olin, och munspel som poeten själv har lagt på. Jag mixar skivan på Ljudriket tillsammans med Ruben Engzell och mastermästaren Claes Persson ger materialet en sista duvning, Bengt och jag grottar ner oss i boktryckarkonsten tillsammans med Isa på Tierps tryckeri och voilà, skivan är äntligen klar.

Vi har hela tiden tänkt oss en release i Paris, för att det rimmar så bra, och för att diktsamlingen fick så fint mottagande i Frankrike 2012. Samtidigt kommer Lo Dagerman ut med en bok om vad som hände när Stig Dagerman skrev teaterstycket “Skuggan av Mart” i Paris 1947, och hon är ute efter att presentera den tillsammans med Nancy Pick, eftersom den nu också finns i fransk översättning, “Les ombres de Stig Dagerman”. Med många kontakter fram och tillbaka lyckas vi sy ihop ett flerdagarsprogram i Paris, med spelningar och föreläsningar om vart annat på Sorbonne, Svenska Institutet och Svenska studenthemmet.

Är det nu resan börjar?

De flesta som reser till Paris tar flyget, men mina flygtimmar hittills har definitivt överskridit ett anständigt klimatavtryck. Kan vi ta tåget? Med tanke på att Bengt till och med har cyklat till Paris en gång i tiden, så måste svaret vara tveklöst JA.
Vi har en bejublad världspremiär för “Treize chansons” i Gävle, och när vi kommer hem, packar vi så kompakt vi kan, låter katten bo hemma hos dottern, och ger oss av med tåg ner till Malmö som är vår första anhalt. Nu kan man säga mycket om tågens punktlighet och sådant, och när man gör en längre resa är det nog bra praktiskt att lägga in många naturliga stopp, så att det inte blir katastrof om nu olyckan eller verkligheten skulle vara framme och sätta en eller annan käpp i hjulen. Faktum är att vi blir stående på Stockholms central utan att röra oss ur fläcken i en och en halv timme, på grund av ett signalfel, så ankomsten till Malmö blir förstås inte riktigt som det var tänkt.

Att resa med tåg i Sverige känns ändå ganska bekant och hemtamt, så kanske har inte resan riktigt börjat än. Vi kommer fram till Malmö, bor hemma hos brorsan och får en smakrik vietnamesisk middag innan vi sover de få timmar som finns kvar innan vi behöver åka vidare.

Från Malmö tar vi ett Öresundståg över till Köpenhamn, och där hinner vi köpa lite morgonkaffe innan färden går vidare med DSBs tåg mot Hamburg. Tåget går ombord på färjan i Rødby vid tiotiden och vi tänker att vi inte riktigt vet när vi kommer kunna köpa lunch, så vi går all in och köper korv, pommes frites och öl, en riktigt hälsotallrik. Vi slår oss i slang med några afrikaner som pratar franska och svenska och verkar vara på väg från Småland till Tyskland för att bunkra öl. De får lyssna på några av sångerna och säger “ah, des chansons d’amour” och lägger till oss i sina spellistor.

När tåget kört i land i Puttgarden, knastrar det till om “technische störungen” i högtalarna och vi hänvisas till än det ena, än det andra tåget som vore vi en del av en Tati-film. Till slut har vi trängt in oss på ett regionaltåg mot Oldenburg och där får vi byta tillbaka till det EC-tåg som vi från början åkt med, de hade visst fått ordning på radion nu. Vår optimistiska tolvminuters-förbindelse i Hamburg har sedan länge spruckit. Som tur var går det fler tåg.

Vi kommer med ett ICE-tåg till Mannheim och tänker att nu skulle det sitta fint med den där lunchen. Men då hade köket tekniska störningar och hade bara kakor och läsk. På stationen i Mannheim hittar vi dock ett skönt asiatiskt hak där vi får tag i vårrullar som vi mumsar i oss på perrongen i väntan på tåget mot Karlsruhe. På ICE-tågen i Tyskland går det ju fint att åka utan platsreservering, och det är rätt lätt att hitta någonstans att sitta, eftersom de reserverade sätena är uppmärkta.

Från Karlsruhe åker vi vidare med ett TGV-tåg, ett av världens snabbaste tåg. Vi hade platser bokat på tåget innan, och kanske mot alla regler låter den franske konduktören oss åka med fast biljetten är till ett annat tåg. “Normally its free, so it’s ok for me” snubblar han ur sig och vi plockar upp ölen ur innerfickan och får en skön resa fram till Gare de l’Est, Östra station i Paris.

Vi bor på samma hotell, Anneli och jag och Bengt och hans Kristina. De har kommit till Paris lite före oss och möter upp oss på stationen, vi promenerar tillsammans genom den franska huvudstaden som sjuder av nattliv, och det råder ingen tvekan. Resan och äventyret har börjat, ingen vet exakt när, men nu är det i full gång.

Nu blir det långa frukostar på hotellet, långa promenader kors och tvärs på högra och vänstra stranden. Vi hittar in till picassomuséet, bläddrar i böcker på fina små bokhandlar, och tar en fika på svenska kafét i Marais, där vi ju ska spela om några dagar. Bra att reka lite. Vi har små flyers som vi ömsom blygt, ömsom rättframt delar ut till hugade personer som verkar vara lite nyfikna på det svenska. Det finns hundratals fransmän i Paris som studerar svenska får vi veta.
Jag har inte nämnt Magali Michaut. Vi tänkte oss ganska tidigt i projektet att det skulle vara kul med en kvinnlig röst på ett par av låtarna på skivan, och att det skulle kännas rätt med någon som hade franska som sitt modersmål. Franska sångerskor växer dock inte på trän i Sverige, så det var inte helt lätt att komma på vem det skulle vara. Skivbolaget hade visserligen några kontakter, men det rann lite ut i sanden av många anledningar. Så var det en bekant på facebook som en dag länkade till Magali Michauts musik, och jag hörde av mig till honom och frågade om han trodde att hon skulle kunna vara intresserad. Det visade vara hans livskamrat och hon tackade ja på stående fot.

Sommarens två enda regniga dagar kom hon upp till Älvkarleby och gav en konsert, spelade in de två sångerna och vi förde ett stapplande samtal på engelska, franska, danska och svenska. Ganska snart förstod vi att den veckan som var tilltänkt för release i Paris, det var hennes pappas födelsedag, så hon skulle ändå vara på plats. Annars bor hon i Köpenhamn.

Nu när vi är i Paris, träffas vi igen och repar inför konserterna, hon lär sig också några svenska rader på de Stig Dagerman-sånger vi också ska spela. En dag tar vi oss ut till studenthemmet och repar på plats där vi ska ha vår officiella franska release, och vi repar också in så att jag kan kompa henne på flygeln på några av hennes låtar som inleder konserten. Pierre Tolcini som förestår studenhemmet välkomnar oss med öppna armar, och han får med sig ett exemplar av skivan som han ska ge till Sveriges ambassadör, som han känner personligen.
Så spelar vi på Sorbonne, som en del av den föreläsning om Stig Dagerman som Lo Dagerman, Nancy Pick och Bengt Söderhäll håller i. Janina Szubzda Martinez kommer dit, det här hon som har översatt de tretton sångerna och hon har dagen till ära bakat madeleinekakor, ja ni vet, sådana som Proust tog en tugga av och mindes hela sin barndom och det blev upptakten till hela den långa berättelsen om den tid som flytt. Bengt har skrivit en parafras, föredömligt kort, bara nio rader, ett av spåren på skivan, en medryckande blues.

Dagen därpå spelar vi på Svenska Institutet, och det är fullsatt i deras lilla kafé. Det ångar intelligentia och högskolepoäng när gräddan av översättare, teaterregissörer, bokförläggare och diplomater sitter andäktigt och lyssnar när vi sjunger “La main tendue” och hoppas att den utsträckta handen ska komma även dem till del. Efteråt tror kaféföreståndaren att jag bor i Paris och tycker att jag borde komma förbi och sjunga på fler av deras litterära soiréer. Vi går vidare till ett källarvalv där vi äter middag med dokumentärfilmare och skådespelare och vi gör ett spontant framträdande med “Dans”, en lek med dubbeltydigheten hos den svenska prepositionen “Om”.
Vi gör två konserter på svenska studenthemmet, den första är en del av Lo Dagermans och Nancy Picks föreläsning, som en mellanakt innan ett teatersällskap visar sin version av “Vårt behov av tröst är omättligt”. Bengt och jag blir sugna på att göra en uppföljare med en mer bondsk version av samma text på svenska, både sjungen och läst. Vi får se vad framtiden vill. Kanske blir det en skiva med Apollinaires texter? Den här kvällen är det i alla fall en fransk elgitarrist som bjuder på ett helt universum av musik med hjälp av ett tjugotal pedaler och en loopstation.

Nästa kväll är det vår tur att fylla studenthemmet med sångerna från vårt album “Treize chansons”. Magali Michaut inleder med fyra av sina sånger, och jag kompar henne på flygeln, så följsamt jag kan. Jag sitter kvar vid flygeln och fortsätter med några av de tretton. Så gör Bengt och jag recitativet, när Bengt läser alla de tretton dikterna till mitt pianospel. Spännande att det går att göra bara på två – i Gävle hade vi ett helt band att luta oss mot, men här blir det naknare, men inte mindre suggestivt. Flera i publiken, som inte ens kunde svenska, tyckte att detta exotiska inslag var särskilt minnesvärt.

Sedan växlar jag över till gitarren och vi gör Madeleines-bluesen, och vi delar ut Janinas madeleineskakor. Vi gör “Que font les vagues” och sjunger om vad vågorna gör under isen. Den poetiska fråga som Anny Romand, fransk filmare och skådespelare, varit så fascinerad av sedan Bengts dikter kom ut på franska. Efter konserten sjunger hon den spontant tillsammans med mig medan Pierre plockar fram vinet och samtalen fortsätter långt in på natten.

Svenska studenthemmet ligger ute i Cité Universitaire, sista stationen i Paris-zonen på RER-tågen söderut, ett fredsprojekt efter första världskriget när man tänkte sig att studenter borde lära känna folk från andra länder, så att man inte vill starta ett nytt så onödigt krig. Fredsprojektet är nog så levande idag, och på det svenska studenthemmet är hälften av de boende från Sverige, resten inkvoterade från de andra ländernas hus. Arkitekturen är speciell, och det svenska huset har originalinredning ritad av arkitekten Peder Clason 1931. Ett av områdets första hus! Vår konsert är i deras väl tilltagna vardagsrum, det är intimt och varmt och det känns som att sångerna får den plats och den lyssnande publik de behöver.

Men som alla äventyr så måste de så småningom lida mot sitt slut. Vi ger oss av en tidig morgon när gatstenarna ännu är fuktiga av nattens regn. Vi tar TGV-tåget till Karlsruhe, ICE-tåget vidare till Hamburg och EC-tåget upp mot Köpenhamn. Lite mer marginal mellan tågen denna gång, vi hinner med att ta en öl i Hamburg innan vi far vidare, och så vi kommer fram precis som planerat. När vi kommer ner till tåget igen efter färjeöverfarten mellan Puttgarden och Rødby, börjar vi prata miljöfrågan, Europas stängda gränser, livsfilosofi med en teaterregissör från Berlin, som sitter i vår kupé. Att våra vägar korsas, hade vi inte tagit tåget, så skulle det inte skett.

I Malmö sover vi kvar hos bror min igen. Efter en långsam frukost tar vi oss ner till station och sätter hos på SJ-tåget hem. Hem till katten. Hem till åkrarna, fälten och skogarna. Hem till Dalälven, den långa sjön. Det var här resan började. Det var här vågorna slog mot stranden. Och under tiden kryper sångerna, som inte längre är dina, och inte längre är mina, in under huden på de som lyssnar.

Tous ce qui ne m’ont jamais vu
Tous ce qui ne savent que je n’ai jamais été
Tous ce qui ont parlé de moi
Tous ce qui ont fait mon portrait
Tous ce qui ont chanté sur moi
Tous ce qui m’ont entendu