En dag i en tågresenärs liv
Idag blir det tåg! Vi lämnar Lübeck för att ta oss österut till Weimar för att resa i ”Bauhasskolans fotspår” Mer om det i senare inlägg. Idag är det tåg som gäller.
Lübeck – Weimar är en resa på 6 timmar med två byten. Det är också en resa från väst till öst. Är du 35 år eller yngre är Öst- och Västtyskland något som i bästa fall avhandlas på historielektionerna, men om du som vi är 60+ så har det en annan innebörd.
Att få plats på tåget
Vår strategi att välja förstaklass interrailkort för att vara säkra på att få sittplats bredvid varandra på obokade lokaltåg visade sig vara rätt idag. Sträckan Lübeck-Hamburg med regionaltåg tar under en timme och är en typisk ”jobbpendlarsträcka”. Idag vid 8-tiden på morgonen var det lugnt och skönt i första klass. Vi hade inte bara sätena bredvid varandra – vi hade 4 säten för oss själva.
Alla ska till Hamburg
Det är svårt att undvika Hamburg när man ska ut och tågluffa. Jovisst, det finns några färjelinjer till Polen och Tyskland och det kan ibland vara bästa alternativet med Snälltåget till Berlin. Men ändå, de flesta åker genom Danmark och hamnar då i att byta i Hamburg.
Vi har bara goda erfarenheter därifrån. Dels beror det på att vi alltid tar minst en timmes marginal för byte för att inte missa nån anslutning. Dels för att det är lätt att fördriva en timme på stationen om man äter eller handlar mat.
Den här gången anlände vi Hamburg på morgonen så det var för tidigt för lunch. Vi gick till ett av de många matställena och köpte med oss var sin bagel och en pretzelkringla. Sen gick vi till den lilla Spar-butiken och köpte dricka. Avslutade med att ta en caffe late uppflugna på barstolar.
Det är svårt att äta när man inte har nåt bord. Tänk på att de tyska Intercitytågen har många sexpersonerskupéer i 1.klass och de två sätena närmast korridoren saknar bord. Inte lätt att blogga med datorn i knät heller. Jag saknar musplattan.
Köp alltid platsbiljett på de stora huvudlinjerna. Där är det ofta fullt även i 1.klass. Vem vill stå hela vägen?
Att resa österut
Mellan 1940 och 1990 finns det få guideböcker som beskriver Europa bakom järnridån. Inför den här resan har vi dammsugit antikvariat på äldre guideböcker om Weimar och Leipzig, med ganska klent resultat. Ellen Rydelius berättar förvisso om Weimar i ”8 tyska städer” från 1931, men för Leipzig har vi inte hittat någon guidebok på svenska. Det närmaste vi kommit en svensk guidebok är ”Möte med DDR – en nyckel inför resan” utgiven 1987. Den har vi läst från pärm till pärm och blivit förberedda på att DDR kan upplevas som kallt, grått och lite otäckt vid gränsövergångarna, men att vi inte ska bli avskräckta för människorna bakom allt det där grå är både gästfria och fantastiska.
Vi får veta att all mat går att äta och att vattnet går att dricka och vi inte ska ska bli förvånade över strävt toalettpapper.
Dessutom får vi tips på vad som är bästa köpet av souvenirer hem. För den som undrar är det grammofonskivor med klassisk musik , men typisk hemslöjd som julpyramider eller nötknäckare i trä är bra. Blå keramik med vita prickar också är genuint.
Full fart mot framtiden!
Med snälltågsfart far vi fram genom det platta nordtyska landskapet. Vi passerar både Berlin och Leipzig på väg mot Erfurt, där man byter till Weimar.
Vi ska bo klassiskt i Weimar
I natt ska vi bo på hotell Kaiserin Augusta. Det är ett av de hotell som Ellen Rydelius rekommenderar i sin guidebok från 1931. Det ligger precis vid stationen, vilket är bra om man inte vill bära ryggsäck mer än nödvändigt. Stationen i Weimar ligger en bit från själva centrum. Ellen beskriver hotellet som elegant. Idag är det ett utmärkt 3-stjärnigt hotell.
För den som undrar vem kejsarinnan Augusta av Sachsen -Weimar var kan vi berätta att hon föddes 1811 i Weimar och dog 1890 i Berlin. Hon var preussisk drottning och tysk kejsarinna och gift med prins Vilhelm av Preussen, sedermera Vilhelm I. Om hon bott på hotellet förtäljer inte historien, men hon var säkert elegant.
Hej då Weimar, vi ses i morrn. Då blir det museum och Bauhaus.