På vår tågluff har vi kommit till Kiel, och här blir det också lite båtluffande utmed Kielfjorden. Kiel är staden som många svenskar passerar när man kommer med färja från Göteborg. Men Kiel är värt att stanna till i, vi ska åka båt, fira födelsedag och kolla aktiviteter.

Färden hit gick med tvåvånings regionaltåg. Ingen platsbokning behövs på dessa, och det var inget problem att få plats trots att det var en hel del resenärer på tåget.

”Äkta Nordbor”

Delstaten Schleswig-Holstein marknadsför sig på regionaltågen som ”den äkta Norden”. Närheten till Skandinavien, friska havsvindar, badstränder och rakt-på-sak-mentalitet, det är något man gärna vill bli förknippad med.

Kiel präglas av havet och den långa Kielfjorden. Här finns färjehamnen, varv och den tyska marinen har sin bas här.

Fika med Sverige-kaka

I stadens centrum utmed Holstenplatz, Europaplatz och Markt är det lätt att hitta kaféer och fikaställen. Sverige är oftast något positivt och Rolf provar en Schweden Apfeltorte, en äppelkaka med mycket grädde.

Staden bombades hårt under andra världskriget eftersom Kiel var centrum för tyska marinen. Det märks nu om man kollar på husen att många uppfördes under 1950- och 60-talen, ofta med rött tegel som knyter an till byggnadstraditionen i nordtyska Hansa-städer. Ofta ser man neonskyltar i den tidens stil, som på konditori Fiedler.

Båttur till Heikendorf och Laboe

På östra sidan om Kielfjorden ligger grönområden och badstränder som är populära utflyktsmål för Kiel-borna, och även som tillfällig besökare är det värt att göra denna utflykt. Man kan ta buss 100 till Laboe, eller ännu bättre pendelbåten till Laboe. Laboe uttalas med ö på slutet, som Labö. Pendelbåtarna eller Förderfähren går från en brygga nedanför centralstationen, Kiel Hauptbahnhof.

Från båten och utifrån vattnet får man en bra överblick av staden Kiel, hamnarna, de stora skeppsvarven, marinfartyg och inloppet till Kielkanalen.

Till Laboe tar det nästan en timme att passera de olika bryggorna som ska angöras på rutten. I Laboe finns strandpromenader, restauranger i mängd och de typiska strandkorgarna för den som vill sola eller kanske bada. Korgarna kan hyras om man vill sitta skyddad för vinden.

Marinens minnesmärke 

Vi promenerar en dryg kilometer ut till Ubåt 995 och Marinens minnesmärke. Marinens 85 meter höga minnesmärke i rött tegel invigdes under nazisttiden på 1930-talet, och det var från början minnesmärke för de tyska marinsoldater som dog i första världskriget. Numera är det förändrat till en minnesplats ”för alla som dött till havs från alla nationer”. Det ska mana till ”fredlig sjöfart på fria hav”.

U-båt från andra världskriget

Vi väljer att bara titta på marinminnesmärket från utsidan, och istället går vi in i den u-båt som ligger på stranden alldeles intill.

Den tyska U-båt 995 byggdes 1943, och den hade Narvik som bas och angrep därifrån allierade fartygskonvojer med förnödenheter till Sovjetunionen. Den tyska u-båtskrigföringen var omfattande, och i informationen vid u-båten anges att 30 000 tyska u-båtssoldater dog under andra världskriget och att tiotusentals på den allierade sidan dog under ubåtskriget.

Nu kan man gå ombord på u-båten och begrunda hur det såg ut för tyska u-båtsbesättningar. Kanske också tänka på den tyska filmen U-båten, eller Das Boot, från början av 1980-talet, och den tv-serien som gjorts på senare år.

Ska mana till fred och försoning

Vid krigsslutet 1945 beslagtogs u-båten av den norska marinen, och under tio år användes u-båten av den norska marinen. 1965 återlämnades u-båten till Västtyskland. Båda länderna var ju då medlemmar och allierade i Nato. U-båten skulle enligt norska önskemål vara ett tecken på försoning och ställas upp på ett värdigt sätt som en maning till fred och förståelse mellan folk.

Rödsspätta – så klart

När det blir dags för mat är rödspätta – Scholle – det självklara valet. En panerad rödspättafilé med ljummen potatissallad, extra grönsallad och öl. Antalet yrkesfiskare minskar utmed den tyska kusten, och bristen på torsk och sill gör att fisket begränsats. Men rödspätta finns, och den smakar mycket bra.

Restaurangen Fisch Küche vid hamnen och färjeläget verkar till en början kaotisk. Det är en lång kö för att beställa mat och dryck, men sen kommer maten rätt snabbt. Dock bara betalning med kontanter, inga kort funkar.

Födelsedagsfest med vännerna

I närbelägna Heikendorf i en villa med blomstrande trädgård bor våra vänner Gitti och Falk. Vi får vara med och fira brodern Peters födelsedag, tillsammans med barn och barnbarn.

Efter hembakad plommonkaka gör vi som många andra och går en sväng utmed den fina strandpromenaden i kvällssolen. Vi ser Stenas färja och kryssningsfartygen som går genom Kielfjorden ut mot öppet hav.

Det blir hemlagad soppa, gryta med svamp och kött och Rote Grütze till efterrätt.  Det senare en klassisk fruktkräm med hallon, vinbär, plommon eller vad för bär man har till hands. Sen plockar Axel fram gitarren, och det sjungs på både tyska och svenska. En härlig familj, som från sin tid i DDR kan berätta mycket om hemliga polisen Stasis övervakning och kontroll, men hur de ändå kunde bevara sin värdighet.

Svensk-tysk konst

Nästa dag inne i Kiel upptäcker vi att det pågår en stor utställning på Kunsthalle med verk av Lotte Laserstein. Det är härligt att kulturliv och aktiviteter är så många i Tyskland, överallt går det att hitta något intressant.

Lotte Laserstein tvingades av nazisterna att fly från Tyskland eftersom hon delvis hade judisk familjebakgrund, och hon blev flykting i Sverige från 1937. Hon målade ofta kvinnor som aktiva och självständiga personer. I Sverige kom Fredrik Sjöberg för ett par år sen med  en intressanta boken ”Ge upp idag – imorgon kan det vara för sent” som bidrog till att Lotte Laserstein uppmärksammades mer. Tyvärr förbjudet ta egna bilder på utställningen, så vi får nöja oss med katalogens självporträtt.

Gudstjänster också kultur

Gudstjänster är också kultur, och vi besöker Nikolaikyrkan vid torget i stadens gamla centrum. De protestantiska gudstjänsterna känner man igen från Svenska kyrkan, språket och gudstjänstordningen är i mycket detsamma.

Men här blir det en speciell gudstjänst med en kör från den judiska kulturföreningen i Kiel. Predikan är ett samtal med en representant från en av stadens synagogor om likheter och skillnader mellan judendom och kristendom. Efter nazisterna fanns få judar kvar i Kiel, men med invandring från fd Sovjetunionen efter 1990 har antalet medlemmar i de judiska församlingarna ökat.

Vi kan sammanfatta våra dagar i Kiel med att här finns många möjligheter till upptäckter och upplevelser, både i staden och utmed stränderna och på Kielfjorden.

Rolf och Ulrik