Underbara Clara

Ett äventyr i Rom

En solig Venedimorgon tog hoppade vi på tåget till Rom. Jag slutar inte fascineras över att det verkligen är NOLL avstånd här nere. Allting ligger ett stenkast bort. Tre och en halv timme på världens bekvämaste tåg (där de kom ut med gratis fika och barnboxar med leksaker och kex till kidsen) bara flög förbi. På våra tågresor har vi sysselsatt oss med att spela spel, läsa sagor och göra språklekar med Bertil som håller på att knäcka läs- och skrivkoden. Vi har inte brytt oss om att hålla på med sånt förut och han har heller inte varit särskilt intresserad. Men jag kan säga att det var på resan mellan Venedig och Rom som poletten verkligen föll ner för honom.

Tyvärr vräkte regnet ner första eftermiddagen i Rom. Vi kraschade på vårt hotell som var en ganska charmlös historia – dock på perfekt avstånd ifrån tågstationen. På kvällen klarnade det i alla fall upp och vi begav oss ut på en promenad och hittade ett italienskt hak där vi åt en god middag.

På vägen hem därifrån strosade vi längs mörka gator och råkade gå rakt på Colosseum. Det här är det häftigaste med Rom. Man går runt i vad som ser ut som ett trevligt men ändå ganska vanligt kvarter typ Östermalm. Och så bakom ett hörn dyker det plötsligt upp en enorm katedral, en stor ruin eller något annat byggnadsverk man tidigare bara sett på bild. Det tusen år gamla samsas med det nya och det blir en sådan härlig mix. Efter att ha beundrat amfiteatern gick vi hem och la oss för kvällen. För nästa morgon skulle vi på äventyr.

Min trogna bloggläsare Lotta som jobbar i Vatikanstaten sedan många år erbjöd sig nämligen att ge oss en privat guidning av Vatikanens trädgård och Peterskyrkan. Smita förbi de timslånga köerna och komma in på baksidan – där turister vanligtvis inte har tillträde. Ett sånt erbjudande kan man ju inte tacka nej till.

Det kanske inte ser ut så av Folkes min på bilden – men barnen och Lotta klickade direkt! Hon var så varm och härlig och lite som ett uppslagsverk kring allt vi såg och upplevde. Det var en otroligt häftig upplevelse att guidad av Lotta få gå runt och se alltihop. Jag tänker än en gång på hur tacksam jag är för alla fantastiska människor och möten som min blogg har lett mig fram till.

Vi beskådade Peterskyrkan inifrån, här ligger Jesus lärjunge Petrus begraven. Trots att jag inte är katolik och inte heller förstår all symbolik i kyrkobyggnaden grep det här besöket verkligen tag i mig. Så vackert och mäktigt! Och att se människor från hela världen som kommer hit och katoliker som rörs till tårar av denna magiska plats var starkt.

Alla vackra målningar i Peterskyrkan är i själva verket gjort av mosaik. När man kommer riktigt nära kan man se konturerna på de små mosaikbitarna avteckna sig.

Och så här pampig är kyrkan bakifrån. Jag backade allt jag kunde ändå rymdes inte hela byggnaden på höjd i bilden. Det häftigaste av allt var att precis i närheten av oss passerade påven för han skulle hålla mässa tillsammans med präster från hela värden.

Lotta visade oss runt i Vatikanens trädgård.

Där den förra, nu pensionerad påven brukar ta sina promenader. Här är ett av alla vattenfall och fontäner som finns utplacerade. I den här ville barnen bada!

Vi utforskade också en fin grotta och hittade enorma pinjekottar som vi tog med hem.

Här spanar jag in utsikten över Rom!

När vi strosat en hel förmiddag tillsammans tog Lotta med oss på en härlig italiens bistro där vi åt grillade croissanter och fruktsallad. Det blev en perfekt förmiddag i Rom och en av resans höjdpunkter.

Sedan var Lotta tvungen att gå och jobba. Vi tog farväl och fortsatte strosa runt och beskådade Änglaborgen, Piazza Navona, Fontana Di Trevi och hela området kring Colosseum. Men av det tog jag inte en enda bild för jag var upptagen av att njuta av den sista dagen på tågluffen.  Bertil konstaterade att han tänker bli Påve när han blir stor och Folke pratade bara om Lotta och undrade när vi skulle leka med henne igen? Jag gick mest omkring och insöp denna underbara stad som jag absolut måste återkomma till.

Vilken fantastisk resa vi har haft! Och snart är vi hemma igen.

Åh, Venedig – Underbara Clara på Tågluff med Interrail

Efter dagarna i Verona tog vi tåget till Venedig. Det var en lördagsmorgon med absolut knökfulla vagnar där vi bokstavligt talat satt i knäet på varandra. I backspegel kanske en helg inte var bästa dagen att besöka staden, på grund av massor av italienska helgturister utöver alla internationella turister. Men vad gör väl det när man får vara i Venedig?

När vi klev ut från centralstationen var det som att kliva rakt in i en fantastisk filmkuliss. Varenda gata och varenda bro var som en vacker tavla.

Jag var sjukt nöjd för jag hade hittat ett fantastiskt Bed & Breakfast (La porta D’Oriente)  inhyst i ett femtonhundratalspalats.  Jag lyckades dessutom knipa rummet i äldre venetiansk stil. När vi klev in i den tysta svala trappuppgången, med marmorgolv och mörka träpaneler kändes det ännu lite mer som en film. Det var magi!

Vi hade två stora rum till vårt förfogande och en härlig solig balkong.

Här tävlade vi om att få ligga och dricka iste och ta igen oss efter att ha kånkat väskor och barnvagnar rakt igenom stan, över vad som kändes som minst femtio broar och trappor (rekommenderas inte – välj båtbussarna istället).

När vi svidat om gick vi ut på stan och åt en sen lunch på Al Vecio Canton som hon som drev B&B:et rekommenderat. Det var väldigt gott och inte alls dyrt. Älskar små personliga hotell och B&Bs där man kan få tips på smultronställen i staden. Venedig är ju annars en sinnessjukt dyr stad att befinna sig i. Så dyr att lokalbefolkningen inte längre kan bo kvar där. Turistinvasionen är enorm och stora kryssningsfartyg lägger till varje dag.  Jag tyckte att det var alldeles för mycket folk när vi var där – så jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att besöka Venedig under högsäsong. På plats hörde jag mycket prat om hur Venedig försöker begränsa turismen med stora fartyg, som stör djurlivet i vattnet och sliter på staden. Istället vill man ta emot turister som stannar några dagar längre och konsumerar det lokalbefolkningen erbjuder. Känns rimligt.

Vi hade blivit avrådda från att åka gondol för att det skulle vara en riktig turistfälla. En dyr sådan dessutom! Men jag kunde inte låta bli och jag tyckte det var värt pengarna. När eftermiddagen gick över i kväll hoppade vi ner i en gondol och kryssade runt bland tysta och folktomma kanaler.

Venedig visade sig från sin allra vackraste sida!

Har man bara råd skulle jag absolut rekommendera en åktur.

Barnen älskade det! Tagna av stundens allvar.

Efter båtturen strosade vi runt i stan i flera timmar och hamnade tillslut på Markusplatsen. Ljuset var magnifikt och stämningen god.  Samtidigt är det enormt med turister på alla ”kända” platser. Och med tanke på hur staden lider av klimatförändringar, vattenhöjningar och söndervittrande husgrunder känns det dubbelt att vara här. Venedig är fantastiskt och olik allting annat jag sett. Men det kniper i hjärtat när jag tänker på att den kanske inte kommer finnas kvar för alltid.

I Venedig är det ingen poäng att köra barnvagn så Folke fick gå överallt. Lite risky business med en treåring som när som helst kan tappa humöret. Men eftersom det inte finns några bilar är Venedig en barnvänlig stad. Ungarna kan rusa runt och upptäcka gränderna. Och viker man bara av från de mest trafikerade stråken blir det plötsligt tyst och lugnt. Det häftiga med Venedig är att en Venetian från 1600-talet skulle kunna gå runt där idag och hitta lika bra nu som då. Nästan ingenting har ju förändrats!

När orken tagit slut för dagen gick vi hem och badade badkar. Bertil ordnade myskväll och dukade under stort hemlighetsmakeri fram chips och popcorn och iste och gjorde överaskningsmys i vår dubbelsäng. Sedan spelade vi kort tills ögonen föll igen.

Nästa morgon bestämde vi oss för att sova ut. När vi vaknat vid niotiden avnjöt vi den sjukt mysiga frukosten som värdinnan dukat fram. Hembakta italienska kakor, salami, oliver och god cappuccino som hon serverade oss vid bordet.

Det fina med Italien är att barn är välkomna överallt. Det är aldrig någon som tycker att de är till besvär eller i vägen. Tvärtom vill alla gulla med barnen, stryka dem i håret och säga hur underbara de är. Därför känns det inte jobbigt att ta med dem ut på någonting.

Efter frukosten gav vi oss iväg på äventyr. Genom gränder, över torg och broar och till hamnen för att besöka ön Burano. Ännu ett fint tips jag fått av er bloggläsare (tusen tack!)

Ön Burano ligger ca 50 minuter från Venedig. Det går båtar ungefär en gång i halvtimmen och på färden ut får man njuta utsikten och solen. Jag hamnade bredvid ett äldre par från San Fransisco och vi pratade och hade trevligt hela resan. Jag sålde in Sverige till dem  och de gav förslag på lämpliga rutter för vår framtida bilsemester i Kalifornien (den ligger i och för sig långt fram i tiden).

När vid kom fram till Burano utbröt klang och jubel. På ön finns nämligen gräsmattor! Och mina bondpojkar rullade lyckligt runt och plockade blommor.  Det spelar liksom ingen roll var vi är någonstans. Finns det träd och gräsmattor är lyckan gjord.

(Jag ser förresten att flera av er undrat var barnens färgglada kläder och baskrar kommer ifrån. De är en present från en kompis till min syster som startat märket Blaou som gör fantastiska barnkläder. Den blå jackan är till exempel gjort av redesignade arbetskläder från industrin).

Burano är känd som regnbågsön för här är alla hus målade i knalliga och skiftande färger.

Så förblånat tjusigt!

Dessa fasader ser ut som  härlig sorbetglass!

Vi hade klätt oss i vårt färggladaste för att matcha!

Och som vi matchade. Efter fyra timmar på Burano åkte vi tillbaka till Venedig igen, vilade på rummet några timmar och drog sedan ut på stan för en sen middag på Osteria del Alberto (även det en rekommendation från värdinnan).  Även där var maten riktigt god och till humana priser. Men sedan skyndade vi oss hem, stupade i säng och ställde klockan på sju. För  morgonen därpå satte vi oss på tåget till Rom! Men mer om det i nästa blogginlägg.

Underbara Clara Tågluff Verona med Interrail


Så! Nu kommer andra delen av vår resa. Vi åkte vidare från Tirano och sedan mot Milano och därefter vidare mot Verona. Det tog 3-4 timmar och sent på kvällen kom vi fram till den lilla lägenheten vi hyrt centralt i Verona. Jag blev helt golvad av all den fina arkitekturen  – den antika stadskärnan med flera hundra år gamla hus. Vår lägenhet låg i precis ett sådant i slutet av en liten gränd!

Underbara Clara tågluffar med sina barn

Morgonen därpå unnade vi oss att sova ut och blev pigga och redo att ta oss an dagen!

Barnen gömde sig för Jakob som var sist klar som vanligt! Vi promenerade runt i stadskärnan men satte sedan kurs mot Palazzo Giardino Giusti. Dessa bondpojkar var missnöjd med alla hus och gator och krävde träd.

Tågluffande barn!

I parken som tillhörde palatset fann vi precis vad vi sökte. Labyrinter av buxbom, fontäner, utkiksplatser och orangerier. Vädret var helt perfekt – 20 grader och milt i luften. Eftersom det är lågsäsong fick vi parken helt för oss själva och gick runt där i flera timmar.

Denna bild sammanfattar min treåring så bra. Full i fan och alltid något på gång.

Jag bad om en bild och de ställde snällt upp. Fattar inte vart Bertil fått sina modebloggsposer ifrån?

I en av dammarna fanns karpar och guldfiskar och i en annan fanns sköldpaddor. Bertil blev sittande i en halvtimme och hade ögonkontakt med den högra sköldpaddan. Svår separationsångest när vi gick därifrån.

Jakob var hunk i vanlig ordning.

När vi kom upp på utkiksberget såg vi hela vackra Verona nedanför oss!

Jakob förevigade mig.

När vi blivit för trötta och varma tog vi en kaffe och gelato på ett litet café.

Sedan tog Jakob tåget med sitt Interrail-pass till Gardasjön för att träffa en affärskontakt. Så då gick jag broarna runt med barnen.

Och avslutade med ett besök på Arena di Verona. En maffig amfiteater där man kan lyssna på konserter (tack för alla tips ni lämnat om detta). När vi var där höll de precis på att bygga iordning scenen och verkade tyvärr inte ha kommit igång med spelschemat för säsongen.

Efter två underbara nätter i Verona hoppade vi på tåget igen och åkte till Venedig. Mer om det i nästa blogginlägg!

Vill du veta vad det kostar att tågluffa med barn?

Interrail, Bernina Express med barn

Åh, äntligen har jag fått ett internet värt namnet! Här kommer en laddning bilder från tågsträckan Zurich till  Verona som vi åkte på våra Interrailkort. Bernina Express var den bästa biten – en sträcka upptagen på Unescos världsarv som sträcker sig mellan Chur och Tirano. Vackrare vyer har jag väl aldrig sett!

Tåget man åker med är bekvämt och modernt, med en fikavagn som rullas runt och panoramafönster som gör att man kan se toppen av bergen.

Våren är sen i hela Europa verkar det som – endast gräsmattorna hade börjat bliv gröna.

På Bernina Express är det flott värre med en servitör som kommer runt med korv, ost och nötkakor från regionen. Betala får man göra såklart (och ganska dyrt är det) men kort är inget problem så kontanter behöver man inte tänka på. Dock rekommenderar jag att man tar med lite egen matsäck för resan. Leden går längs slingrande bergssluttningar och över flera tusen meter höga berg. Tvära stup och skarpa svängar – ingenting för den höjdrädda med andra ord.

Tåget kör så långsamt att man hinner fota under tiden.

Ungefär halvvägs stannar tåget i 20 minuter så man ska kunna gå ut  (Bertil posade loss totalt!) Alla andra turister kastade snöboll, men vi är måttligt imponerade just av snö så den biten hoppade vi över.

Däremot var det mycket annat som fångade deras intresse. Ett superhögt berg eller så. Jag minns inte riktigt.

Hittills har resan gått så himla smidigt. Det är ju verkligen inga avstånd här nere och på en enda dag åkte vi från Zurich till Verona. Fyra olika tåg. Sju på morgonen till sju på kvällen från dörr till dörr. Varenda avgång gick exakt på sekunden rätt!

Jag var lite rädd att vår treåring skulle bli åksjuk eftersom han ofta kräks när vi åker bil. Men med tåg har det verkligen inte varit några problem alls. Jag packade ner lite olika spel, paddan och ritsaker och med det har de kunnat roa sig väldigt bra. Men långa stunder har de mest varit nöjda med att titta ut. Eftersom det är lågsäsong och ganska tomt på tågen har de också kunnat leka och röra på sig rätt mycket i vagnen utan att störa någon.

Det fina med tåg är att man börjar prata med sina medpassagerare på ett annat sätt. En gullig engelsk farbror satt snett mitt emot oss och kollade på oss hela resan. Jag blev lite nervös och tänkte att han kanske störde sig på våra barn eller något. Men mot slutet av resan kom han fram och sa att han och hans fru suttit och tittat på oss hela resan eftersom vår familj påminde om dem som unga, då de ofta tågluffade med sina barn. Och istället för att ha någonting syrligt att säga tyckte han att vi hade så ljuvliga ungar.  Jamen då blir man ju glad i mammahjärtat!

Jag kan tänka mig att den här sträckan är ännu vackrare att åka i början av maj. Då finns det fortfarande snö kvar på topparna men träden har hunnit slå ut så grönskan är som finast. Sträckan med Bernina Express är bra att boka i förväg eftersom den är väldigt populär och antalet avgångar begränsat. Men övriga sträckor har vi hoppat på i farten utan att reservera plats först och det har inte varit några som helst problem. Med ett interrailkort har man stor frihet!

Jag lovar en utförlig tågluffsguide med massor av tågluffartips för er som ska resa med barn när jag kommer hem!