Vintagemannen

Leipzig från fyra vinklar

Vad gör man om man är ute på en resa och har gamla guideböcker med som vägledning och de böckerna inte skriver om den stad man besöker? Jo, man hyr en egen guide som tar en i handen och vandrar runt. Efter det går vi på två museer och en jättestor julmarknad. Välkommen att följa med runt Leipzig eller Likezig.


Hon tog oss in på ställen vi aldrig skulle ha hittat själva, t ex bakom fasaden på varuhuset som ligger där Wagner en gång föddes. Ett märkligt renoveringsprojekt.

Det kanske låter jättelyxigt med en egen guide. Det är det också. Men om man betänker att Vintagemannen och VintageQ lever efter mottot; det roligare att göra av med pengar när man är vaken, och därför hellre bor på 2-stjärniga hotell än 4-stjärniga, så blir det pengar över i reskassan. Och om man sen gör sin egen frukost på rummet så kostar en privat guide inte mer än fyra normala hotellfrukostar för två.


Vi kom upp på takvåningen på universitetet (tv) och såg ut över Stasis gamla posthus där all post öppnades och lästes under DDR-tiden. Här avlyssnades också all telefontrafik.  Vi såg och den nya moderna universitetsbyggnaden. 


Det enda renodlade konserthus som kommunistregimen i DDR byggde är en häftig byggnad i brutalfunkis. Annars byggdes det mest allkulturhus åt folket. 

Vi mötte Frau Kiss vid turistbyrån och hon lämnade oss vid konserthuset från 1981. Hon studerar engelska och historia på universitetet. Vi fick en personlig berättelse om hur det är att leva i Leipzig idag och hur det var för hennes föräldrar i gamla Östtyskland. Under vår tvåtimmarspromenad ut och in i byggnader och passager upplevde vi blandningen av gamla byggnader, uppbyggda byggnader samt rivna och ersatta byggnader. Leipzig bjuder på en intressant mix som inte finns i många andra städer. Få saker är riktigt spektakulära, det är blandningen som gör det. Och så känslan – staden är och har alltid varit en mötesplats, mycket tack vare de stora mässorna och den omfattande handeln. Så var det även under DDR-tiden. Det var i Berlin och Leipzig som östtyskarna mötte väst. Det är en öppen stad och det känns som om invånarna är stolta över den. Det kanske inte är en slump att det var just i Nicolaikyrkan i Leipzig som fredagsbönerna som ledde till järnridåns fall började.

Tysk språkövning, säg: Zeitgeschichtliches Forum

Det är namnet på det mycket intressanta museet över Tysklands moderna historia från andra världskriget till idag, och framför allt om Östtysklands historia. Det borde vara obligatoriskt för alla i Europa, både de som minns och de som är för unga för att minnas  järnridån, Berlinmuren och det kalla kriget.

Här får man en känsla av hur det var i DDR; vad de gjorde, hur de levde och hur de övervakades och styrdes. Om den effektiva propagandan om det fascistiska Väst. Om hemliga polisen Stasi som hade 200.000 rapportörer ute bland folket som registrerade både stort och smått om medborgarna. Om den smutsiga industrin som tillverkade dålig kvalitet.

Och nog för att Stasis arkiv var fulla av uppgifter om sådana som dig och mig. De visste ”allt”. Men antagligen var det bara en stilla västanfläkt mot vad Facebook och Google vet om oss nu. Det hade varit en våt dröm för Stasi.

Grassi-museet ligger bara en kort promenad från centrum

Jag vet inte om det är samlingarna eller själva byggnaden som är finast. Det är ett museum som har stora samlingar av konsthantverk och design från hela världen. Eftersom vi har Bauhaus-tema på vår resa hade vi Art Deco och Modernism i fokus. Vi blev inte besvikna. I den fullständigt magnifika utställningshallen i rött och guld fick vi se enastående porslinspjäser från 1920-talet.


Art deco porslin är nu utställt i den fantastiska hallen

Sen gick vi också en rundvandring i den permanenta designavdelningen. Där hittade vi både Bauhaus och utmärkt nordisk design från samma tid.


Se vad jag hittade; min favorittelefon från LM Ericson. En 30-talare. Och naturligtvis en dammsugare. Vi är ju alltid ute på på dammsugartest.

Museibyggnaderna har dock inte så mycket Bauhaus i sig mer än glasfönstren i den stora trapphallen. De är formgivna av Bauhausläraren Josef Albers.


Herbert Bayer har också designat  affischen till Grassi mässan 1927.  Och 1929 var Grassimusset värd för utställningen ”Die Bauhaus-Volkswohnung”, en utställning lät tala om sig.

Vem har den bästa julmarknaden?


Marknadsplatsen utanför gamla rådhuset var var en av många i den julmarknadstäta staden Leipzig.

Julmarknader i Tyskland är som en enda stor Karneval och inte vet vi efter denna korta resa, men Leipzig ligger bra till efter att vi sett Lübeck och Weimar. Det är mycket som är lika,  men ändå är det skillnad och alla städerna har sin egen charm.  I Leipzig har man tryckt upp en särskild karta för att vi ska hitta alla stråk och torg, olika tyska regioner har sina egna kvarter, det är uppträdanden och aktiviteter för barn. Precis som i Lübeck är det mycket folk speciellt på helgerna, men även här är trängseln gemytlig. Och blandningen av besökare är stor. Vår guide Frau Kiss berättade att hon för några dagar sedan firat att hon klarat sin sista tenta och nu är färdig med sin examen genom att… just det ta familj och vänner med på Julmarknaden.


Det finns mycket för barnen

Finländarna verkar ha fattat vilken viktig marknad tyskarna är kring jul

De åker runt med egna stånd och säljer finska produkter. I Leipzig hade de skapat ett helt kvarter med finska specialiteter, allt från mjuka renskinn till Lakka hjortronglögg. Man kunde sitta i en kåta och dricka. När drack Vintagemannen Lakka senast? På Ålandsbåten 1970 typ. Var finns svenskarna?

Leipzig är en trevlig bekantskap. Stan är lite av en underdog

Efter murens fall och fram till för ca 10 år sedan hade staden det svårt. Fabriker lades ner, unga & välutbildade flyttade västerut, barnafödandet gick ner. Men sen vände det. Nu är det tillväxt, inflyttning och framtidstro igen. Stan har vuxit kraftigt de senaste 10 åren och med 600.000 invånare är den snart uppe i de 700 000 som bodde där före andra världskrigets utbrott. Men än är allt inte genomkommersialiserat och Humana har fortfarande råd med butik på bra läge mitt inne i den gamla staden. Utanför centrum kan ny musik och konstnärer fortfarande hitta billiga lokaler. Universitetet har 40 000 studenter och det påverkar säkert också hur man upplever staden. Stämningen är avslappnad, trevlig, men ända full av självförtroende och framtidstro. Vintagemannen trivs! Stan lär kallas Hypezig och det finns hippa kvarter söder och väster om centrum. Vi har fått tips om att ta spårvagnen både till Südplatz och Karl Heine platz. Det är nog nu man ska åka hit. Om tio år är det som vilken storstad som helst.

Nu ska vi ut och se de hippa förorterna. Hej då, vi ses i morrn

Att resa med stil till pampiga stationer

Nyss lämnade vi Weimar. Det gav oss anledning att fundera över hur man bäst tar sig till en ny stad med stil. Nästa stopp på resan är Leipzig.


Leipzig Hauptbahnhof – en ”trafikkatedral”. Lika respektingivande 1915 som den är idag.

Att anlända till en ny stad med tåg är lyx. Du kommer direkt in till centrum och du slipper vänta på bagaget. Det är bara att börja äventyret. Extra lyxigt är det om järnvägsstationen är från 1915 och rent monumental.

Europas största järnvägsstation

26 spår. 83.000 kvadratmeter. Fasaden mot centrum är 298 meter lång. Stationen började byggas 1909 och öppnades i december 1915.  Då var ena halvan av stationen avsedd för Preussens järnvägsbolag och och den andra halvan för Sachsens.  Arkitekterna hette William Lossow och Max Kühne.  Numera är det ”bara” 24 spår. Nummer 25 – 26 har blivit bilparkering. Ett tidens tecken.

Att stationen är en sensation förstod vi redan hemma, när vi bläddrade i två tyska guideböcker för Leipzig.  Båda har med stationen som en sevärdhet man bör besöka för att kunna säga att man har gjort stan ordentligt.

Att vänta på sitt tåg med stil och elegans


Det var tre ruskigt stiliga matsalar. En har blivit bokhandel och en finns kvar i Starbucks regi. Där kan du fortfarande få nåt lite att äta. Stilen får du stå för själv.

I Griebens Reiseführer för Leipzig från 1920 börjar en av de föreslagna stadsvandringarna med sightseeing på stationen. Den stora mitthallens ljus och rymd imponerar liksom fasadens utsmyckning. Författaren förundras över alla tekniska finesser och den ypperliga resandeservice som erbjuds; 36 biljettkassor, 18 tryckpressar för biljetter, postsortering, bagagesortering och all möjlig service. Bagageleverans till hotellet, rak- och frisersalonger, möjlighet att tvätta av sig resdammet och att byta kläder. Det är att resa med stil – Vintagemannen skulle ha varit med då!


Det fanns mycket service på stationen redan från begynnelsen. Men badrummet där du ska fräscha upp dig, och bli presentabel efter den dammiga resan, har försvunnit och blivit smörgåskedjan Subway. Där blir man i alla fall inte renrakad.


Väntsalarna hade på 1970-talet 1.200 sittplatser enligt turistboken. Nu har de reducerats till cirka 375 stycken, varav 22 inne i röda containrar. Vad säger det?

1944 bombades stationen och den västra hallen, men den har byggts upp igen.


På plattform 24 finns en liten utställning om stationens historia med många fina bilder från Historische Sammlung der Deutsche Bahn AG.


Vad blev det sen av mitthallen? jo en jättelik shoppinggalleria. Men den forna pampigheten finns kvar.

Minns du ordet resfeber? Finns det kvar?

Stationsbyggnader var inte något man slarvade med i järnvägens barndom. De byggdes för att skryta. ”Vår stad är stört, bäst och vackrast” och självaste Kungen var där och klippte band.

Vintagemannen undrar vad som har hänt med respekten för att resa nu när många gamla pampiga stationer blivit sålda till annan verksamhet och ersatts av obemannade ”Resecentrum”. Är det som med respekten för bildning, som har sjunkit i takt med att skolorna slutat vara monumentalbyggnader. Eller som när respekten för pengar försvann, när bankerna inte längre finns i stenpalats, utan bara på nätet.


Vintagemannen på sin första tågresa 1952 mellan Örebro och Herrljunga. Han var för liten för att ha resfeber då. Men stilig och uppklädd var han!

Vad krävs för att få känna högtidligheten och det där pirret på stationen, det som förr kallades resfeber? Har massflyget dödat det? Tur då att man kan ut och tågluffa i Europa. Många fina stationsbyggnader finns det, även om alla inte är så pampiga som den i Leipzig. Visst är det en härlig känsla av förväntan att komma till eller resa från en stad med en pampig järnvägsstation. Både förväntansfullt och lite högtidligt – vi förstärker känslan och klär upp oss i vintage!

Pompös station

Tillbaka till stationen i Leipzig. Den upplevdes så pampig, eller skräckinjagande, när den var ny att många tyckte att det gått till överdrift. Karikatyrtecknarna fick ett nytt objekt att håna. Eller så var de bara avundsjuka. Den här bilden är från 1923.

På Gleis 24 står hjulen still

När du besöker Leipzig, missa inte Spår 24. Där står alla tågnördars dröm; gamla tyska lok från 1930-40-talen uppradade. Tänk att bara nån gång i livet få göra en resa med ett sånt där tåg, och inte bara åka en kort snutt på en museijärnväg. Men det händer nog aldrig – elektriska tåg är ju lite mer miljövänliga.

Tack för idag. Imorgon ska vi ut och göra Leipzig. Vi ses i morrn

Det går inte att tänka sig världen utan Bauhaus.

Väldigt många saker och byggnader från 1900-talet och fram till våra dagar kan spåras tillbaka till Bauhaus-skolan i Weimar och Dessau åren 1919 – 1933.  Vartenda kök, varenda Billy-hylla, varenda stol, vartenda hus, är influerat. Tråkigt då att Bauhaus idag mest förknippas med stålrörsmöbler och designprylar. Eller rent av ett byggvaruhus


Bauhaus är mycket mer än det här. Det var en syn på livet.

Vi tog tåget till Weimar för att lära oss mer. I år firar skolan 100 år. Men det börjar långt tidigare.

Tänk dig industrialismens genombrott på 1800-talet. Man kunde serietillverka alla möjliga sorters prylar, ofta i nygamla stilar som nyrenässans eller nybarock. Eller i en eklektisk blandning av alltihop.

Två av Henry van de Veldes skapelser

Självklart kom en motrörelse i slutet av seklet; Arts & Crafts, jugend, nationalromantik, Karin Larssons Sundborn.  Man ville åter till det äkta, det gedigna hantverket och ge kvalitet åt folket.


Skolhuset som van de Velde ritade uppfördes 1904-11. De svängda ateljéfönstren var en verklig nymodighet.

I Tyskland skapades Deutsche Werkbund för att koppla ihop industrin med god design och hantverkskvalitet. I Sverige fick vi Svenska Slöjdföreningen och ”Vackrare vardagsvara” med liknande ambitioner. I Weimar grundade den redan etablerade Henry van de Velde en bildkonst- och hantverksskola som han ledde 1906-1914. Finansiellt stöd fick han från Storhertigen av Weimar. Henry van de Velde var utbildad målare, men även framgångsrik arkitekt och formgivare – en allkonstnär.  Han kallade sitt uttryck för ”nya stilen” och den är verkligen ny och egen, som jugend med funktionalistiska drag. För oss är han en ny bekantskap  och vi undrar efter de här dagarna i Weimar hur vi kunnat missa honom och varför man hör så lite om honom. Själv såg han sig som Bauhaus andlige fader. 1914 avgick van de Welde som rektor och det var han som föreslog Walter Gropius som sin efterträdare. Sen kom det ett världskrig emellan….

Första världskriget var en katastrof för mänskligheten


Henry van de Velde och Walter Gropius var skolans viktigaste ”andliga ledare”

1919 tog Gropius över. Till bildkonsten och hantverket lade han till arkitekturen. Idén med att sammanföra  konsthantverk, bildkonst, arkitektur och design i samma skola var att sudda ut gränserna så att de olika områdena kunde befrukta varandra. Det blev en verklig experimentskola. Alla var överens om analysen att människan behövde förnyas, men det måste ha varit en spännande dragkamp om åt vilket håll lösningarna fanns.


Det finns inte bara en Bauhaus-stil. Det spretar rätt ordentligt.

1919 bytte man även namn på skolan till Bauhaus, med förebild från de byggnadshyttor som fanns vid de stora katedralbyggena på medeltiden.


Det var Gropius som införde den nya stilen som vi förknippar med Bauhaus. Här några interiörer från skolan, hans arbetsrum och trappan utanför.

1923 kom det stora modernistiska genombrottet. En epokgörande utställning i Weimar visade det allra senaste. Formen skulle komma av funktionen. Stålrörsmöbler. Små kök som var bekväma för husmor. Nya praktiska husgeråd. En avskalad arkitektur befriad från krusiduller. Etc. Samma sak hände överallt i Europa vid den här tiden, De Stijl i Holland, Le Corbusier i Frankrike, Konstruktivisterna i Sovjet och så småningom blev det svensk Funkis och Stockholmsutställningen 1930 i Sverige också inspirerad av flera  stora modernistiska utställningar i Stuttgart, Paris och Barcelona.

Bauhausskolan flyttade 1925 från det konservativa och nationalistiska Weimar till ett mer radikalt Dessau. Och där höll man på till 1931 innan man flyttade till Berlin och blev nedlagda. Men mer om det när vi kommit till Dessau om några dagar.

Åker du till Weimar är det några saker du ska se för att förstå den här omvälvande perioden i vår historia.

Du ska ta dem i den här ordningen

1. Börja i Neues Museum Weimar och se Henry van de Velde och hans vänners tankar och verk i början på 1900-talet. Det ligger i ett gammalt ärevördig museibyggnad från 1864-69 som Storhertigen Carl-August lät uppföra till sina samlingar. Men nu är det nåt helt annat därinne.

2. Gå till Bauhaus-universitets huvudbyggnad, ritad av  van de Velde och följ med på en guidad tur. Gå in på Universitetets hemsida och boka. Det är studenter som visar och berättar. Vi hade förmånen att bli guidad av en arkitekturstudent inne på tredje året.

3. Besök det sprillans nya Bauhaus-muséet, ritat av Heike Hanada. Det ligger bara ett par hundra meter från det första. De föremål som visas där har Gropius själv valt ut för arkivering.  Samlingen räddades undan förstörelse av en klok museidirektör som placerade dem i omärkta lådor i en lagerlokal. Du får ut mycket mer av den hårt stiliserade utställningen om du har lite bakgrund.

4. Ta sen en naturskön promenad till Haus am Horn. Den allra första byggnad som byggts i avskalad Bauhaus-stil till utställningen 1923 och se hur det var tänkt att ”den nya människan” skulle bo. Less is more, blev senare ett valspråk som förknippas med Bauhaus. Här ser du det i i praktik, i en liten villa byggd för mamma, pappa, barn. Barnet och leken är förresten viktiga i Bauhaus ideologi. Här tar barnen plats i familjen för första gången i historien.

Barnet har fått det största sovrummet.

Överkurs

A. Gå till Stadsmuseet och se utställningen om Weimarrepubliken på tjugotalet.

B. Gå till den stora kyrkogården och se Walter Gropius expressionistiska monument över de stupade vid vad som kan liknas vid en tysk Ådalen-31.


Gropius mycket nyskapande gravmonument från 1922.


 På den vita svanen verkar alla nu kända kulturpersonligheter ha ätit.


Anno 1900 nämns inte av Ellen, men det ger rätt mycket vintagekänsla ändå

När du är klar med hela rundvandringen i Weimar går du till nån trevlig restaurang, t ex Goethes gamla favorithak Zum Weissen Schwan och äter långkok. Eller så går du till vår lilla favorit Anno 1900 och tar nåt lättare. Reflektera sen över hur genomgripande Bauhaus har påverkat våra moderna liv;  IKEA-möblerna, husgeråden, miljonprogrammet, hötorgsskraporna, kläderna, bilarna, trafikskyltarna, skolorna… Hur hade det sett ut utan Bauhaus och modernismen?

Varför nämner inte Ellen Bauhaus?

Ellen hade bott i Tyskland i många år när hon skrev ”Åtta Tyska städer” 1931. Hon ägna 22 sidor åt Weimar, men inte ett ord om Bauhaus. I beskrivningen av andra städer är hon entusiastisk över moderna arkitektur. Det är något lurt med detta.

Kulturstaden Weimar är verkligen värd ett besök. Spendera minst två, gärna tre dagar här i Goethes och Schillers stad, där även Richard Wagner och Franz Liszt har verkat. Och Bauhaus naturligtvis. Det är ganska fritt från utländska turister, det här är tyskarnas vallfartsort.

Nej, efter denna föreläsning ska vi ut på julmarknad igen. Först här i Weimar och sen i Leipzig. När vi landat i Dessau i mitten av veckan ska vi fundera mer på Bauhaus, Hitler och skyskraporna. Håll ut.

Hej då Weimar, vi ses i Leipzig i morrn.

En dag i en tågresenärs liv

Idag blir det tåg! Vi lämnar Lübeck för att ta oss österut till Weimar för att resa i ”Bauhasskolans fotspår” Mer om det i senare inlägg. Idag är det tåg som gäller.

Lübeck – Weimar är en resa på 6 timmar med två byten.  Det är också en resa från väst till öst. Är du 35 år eller yngre är Öst- och Västtyskland  något som i bästa fall avhandlas på historielektionerna, men om du som vi är 60+ så har det en annan innebörd.

Att få plats på tåget

Vår strategi att välja förstaklass interrailkort för att vara säkra på att få sittplats bredvid varandra på obokade lokaltåg visade sig vara rätt idag. Sträckan Lübeck-Hamburg med regionaltåg tar under en timme och är en typisk ”jobbpendlarsträcka”.  Idag vid 8-tiden på morgonen var det lugnt och skönt i första klass.  Vi hade inte bara sätena bredvid varandra – vi hade 4 säten för oss själva.

Alla ska till Hamburg

Det är svårt att undvika Hamburg när man ska ut och tågluffa. Jovisst, det finns några färjelinjer till Polen och Tyskland och det kan ibland vara bästa alternativet med Snälltåget till Berlin. Men ändå, de flesta åker genom Danmark och hamnar då i att byta i Hamburg.

Vi har bara goda erfarenheter därifrån. Dels beror det på att vi alltid tar minst en timmes marginal för byte för att inte missa nån anslutning. Dels för att det är lätt att fördriva en timme på stationen om man äter eller handlar mat.

Den här gången anlände vi Hamburg på morgonen så det var för tidigt för lunch. Vi gick till ett av de många matställena och köpte med oss var sin bagel och en pretzelkringla. Sen gick vi till den lilla Spar-butiken och köpte dricka. Avslutade med att ta en caffe late uppflugna på barstolar.


Det är svårt att äta när man inte har nåt bord. Tänk på att de tyska Intercitytågen har många sexpersonerskupéer i 1.klass och de två sätena närmast korridoren saknar bord. Inte lätt att blogga med datorn i knät heller. Jag saknar musplattan.


Köp alltid platsbiljett på de stora huvudlinjerna. Där är det ofta fullt även i 1.klass. Vem vill stå hela vägen?

Att resa österut

Mellan 1940 och 1990 finns det få guideböcker som beskriver Europa bakom järnridån. Inför den här resan har vi dammsugit antikvariat på äldre guideböcker om Weimar och Leipzig, med ganska klent resultat. Ellen Rydelius berättar förvisso om  Weimar i ”8 tyska städer” från 1931, men för Leipzig har vi inte hittat någon guidebok på svenska. Det närmaste vi kommit en svensk guidebok är ”Möte med DDR – en nyckel inför resan” utgiven 1987. Den har vi läst från pärm till pärm och blivit förberedda på att DDR kan upplevas som kallt, grått och lite otäckt vid gränsövergångarna, men att vi inte ska bli avskräckta för människorna bakom allt det där grå är både gästfria och fantastiska.


Vi får veta att all mat går att äta och att vattnet går att dricka och vi inte ska ska bli förvånade över strävt toalettpapper.

Dessutom får vi tips på vad som är bästa köpet av souvenirer hem. För den som undrar är det grammofonskivor med klassisk musik , men typisk hemslöjd som julpyramider eller nötknäckare i trä är bra. Blå keramik med vita prickar också är genuint.

Full fart mot framtiden!


Red Bullit ger mig vingar.

Med snälltågsfart far vi fram genom det platta nordtyska landskapet. Vi passerar både Berlin och Leipzig på väg mot Erfurt, där man byter till Weimar.

Vi ska bo klassiskt i Weimar

I natt ska vi bo på hotell Kaiserin Augusta. Det är ett av de hotell som Ellen Rydelius rekommenderar i sin guidebok från 1931. Det ligger precis vid stationen, vilket är bra om man inte vill bära ryggsäck mer än nödvändigt.  Stationen i Weimar ligger en bit från själva centrum.  Ellen beskriver hotellet som elegant. Idag är det ett utmärkt 3-stjärnigt hotell.

För den som undrar vem kejsarinnan Augusta av Sachsen -Weimar var kan vi berätta att hon föddes 1811 i Weimar och dog 1890 i Berlin.  Hon var preussisk drottning och tysk kejsarinna och gift med prins Vilhelm av Preussen, sedermera Vilhelm I. Om hon bott på hotellet förtäljer inte historien, men hon var säkert elegant.

Hej då Weimar, vi ses i morrn. Då blir det museum och Bauhaus.