På vårkanten 1972 var Göran Eidevall och Anders Holmqvist två oerfarna gymnasister som fick höra talas om en sagolik tågbiljett. För endast 350 kronor kunde den öppna porten till äventyr i Europa. De tågade in på SJ resebyrå i stationshuset i Lund och köpte varsitt Interrail-kort utan att fråga några föräldrar om lov. Anders var en hårt uppfostrad 17-åring, och hans föräldrar försökte med alla medel förhindra resan. Till sist fick de snopet kapitulera tack vare en superbt genomförd övertalning signerad Görans frisinnade pappa (”Äsch, det är klart grabbarna ska åka! När jag var i deras ålder liftade jag till Franska rivieran och övernattade på stranden i Nice”). Men föräldrarna hade ett oavvisligt krav; Anders fick tågluffa endast under förutsättning att han skickade ett vykort varje dag. På så sätt skulle de få veta att sonen levde (åtminstone för 4–5 dagar sedan). Dessutom gjordes en överenskommelse att ”grabbarna” skulle åka hem till Lund efter två veckor för att visa upp sig, äta upp sig, tvätta och packa om. Det kostade inget extra. Finessen med Interrail-kortet var ju att man kunde resa obegränsat kors och tvärs under en hel månad.

Här följer Görans och Anders berättelse om Interrail-resan premiäråret 1972 som de minns den, femtio år senare.

Försommaren 1972 studerade vi Europakartor och tågtidtabeller för glatta livet. Förväntningarna var enorma, och så fort en karta vecklades ut kittlade det under fötterna av upphetsning. När dagen var inne för avresan etsades datum och klockslag in i våra minnen för alltid; 29 juni kl 16.00 avgick tåget från Københavns Hovedbanegård. Via Hamburg fortsatte resan med nattåg mot London. Vi satt i en vanlig sittvagn, och när det var dags att sova drog vi ut sätena så att hela kupén blev en stor bädd. Efter några dagar utvecklade vi till fulländning metoderna för att ockupera en egen kupé: så fort vi hittade en tom kupé störtade vi in, drog för gardinerna och släckte belysningen. Det hände att skjutdörren öppnades några gånger under natten, men ofta hade vi turen att förbli ostörda.

Efter första natten rullade tåget genom Bryssels förorter. Kupén fylldes med pendlare som läste tidningen, åt en croissant och drack sitt morgonkaffe. Det var en säregen känsla att kastas in som åskådare i okända människors vardag. Franska och flamländska, kaffedoft och parfym blandades runt omkring oss, och vi bara satt och glodde. Den geniala idén med ett Interrail-kort hade presenterat sig för första gången; vi var på väg till London, men det var inte det viktigaste. Det var upplevelsen här och nu som genomsyrade oss. Resan var målet.

Enligt vår noggranna planering skulle vi åka tåg till den belgiska kusten för att sedan via Calais i Frankrike ta färjan till Dover. Men när vi kom fram till Ostende visade det sig att det var krångligt att ta sig till Calais. Vår oerfarenhet hade visat sig för första gången. Efter en stund insåg vi nämligen att det mycket väl gick att ta sig vidare mot Dover från just Ostende. Båtresan var visserligen längre, men Interrail-kortet gällde även på den linjen. Snart kunde vi skönja ”the white cliffs of Dover” och några timmar senare var vi framme på Victoria Station i London.

Göran framför Sint-Petrus-en-Pauluskerk i Ostende.

Swinging(?) London

Vilken känsla! Att stiga av tåget och omedelbart befinna sig mitt i den pulserande världsmetropolen. Kontrasten mot den akademiska ankdammen Lund var total. Göran (som sedermera blev professor) uppvisade en tankspriddhet av professorsdimensioner när han travade fram genom London. Förmodligen kollade han vänster istället för höger (eller inte alls) när han skulle korsa gator, och vid ett par gånger fick Anders rädda klasskompisen (fortfarande bara 16 år) från en för tidig hädanfärd. Göran säger sig idag inte minnas något av dessa tillfällen.

Under de kommande dagarna utforskade vi London på vårt sätt, med betoning på sevärdheter snarare än nöjesliv. Till höjdpunkterna hörde besöken på två konstmuseer, National Gallery och Tate Gallery (båda med gratis inträde). Det kan verka egendomligt, men det var så vi valde att roa oss i ”swinging London”. Anders (med en pappa som var konstnär) hade rätt goda kunskaper och Göran ett nyväckt intresse för bildkonst. Men drivkraften bakom det som i efterhand framstår som en pretentiös bildningsresa var ändå i första hand ungdomlig äventyrslust och upptäckarglädje. Vi njöt av friheten där i museernas salar; vi hänfördes av konstverken, som i ett lyckorus. Visst såg vi Towern, Big Ben, Hyde Park, alla människor i gatuvimlet – men mötet med alla dessa målade landskap och porträtt gjorde ett minst lika starkt intryck.

St Paul’s Cathedral och röd dubbeldäckare – kan det bli mer London? Göran stör totalupplevelsen med sin Domuskasse innehållande matsäcken. Evonne Goolagong från Australien spelar i Wimbledon. Hon avancerade till finalen som Bille-Jean King vann med 6-3, 6-3.

Vårt högkvarter under vistelsen i London var ett ”youth hostel” på Carter Lane, ett stenkast från St Paul’s Cathedral. Det var väl främst av budgetskäl som vi bestämt oss för att satsa på vandrarhem. Men det visade sig att det fanns fler fördelar än billiga sängplatser och måltider (som till exempel burkravioli värmd i kastrull). På vandrarhemmet fanns information i form av böcker och broschyrer. Där kunde vi sitta och prata med andra ungdomar som tågluffade. Vi fick en del värdefulla tips, bland annat om hur vi skulle bära oss åt för att komma in på Wimbledon och se världstennis, utan att spräcka budgeten. Det gällde att infinna sig i god tid och på rätt plats för att ställa sig i den berömda kön (som varit något av en institution sedan 1922).

Wimbledon

Vi klev av på rätt station (inte Wimbledon, som man skulle kunna tro, utan Southfields). Men när vi såg den långa kön, som sträckte sig genom flera kvarter, insåg vi att vi kommit för sent. Vi borde ha skippat frukosten och en del av nattsömnen. Fascinerat beskådade vi välplanerade konkurrenter som tagit med hopfällbara stolar, picknickkorgar och dagens tidning. Vi rörde oss nästan omärkligt framåt, någon meter bredvid kön. På något sätt lyckades vi under en längre tidsrymd och med några inches i taget assimileras i kön, ganska långt fram. Obemärkt – kanske därför att det vi gjort var något otänkbart. Genom detta flagranta brott mot de oskrivna brittiska reglerna för köande kunde vi i alla fall köpa varsitt Grounds pass och komma in när det mesta ännu återstod av dagens matchprogram. På en turnering som Wimbledon kan man se stora namn, och bländande tennis, även på sidobanorna. Därför gjorde det inte så mycket att centrecourten och bana 1 inte ingick i den låga avgiften. Men vi tackade inte nej när vi blev erbjudna att överta sådana dyra biljetter från ett par som var på väg mot utgången. Björn Borg vann juniorturneringen det året, 1972, men det hade vi ingen koll på (och Göran hade ännu inte upptäckt tidningsurklippet med överraskande bildbevis på att han och Borg faktiskt tränat tennis ihop i Södertälje, läsåret 1965/66). I avsaknaden av svensk stjärnglans beundrade vi den tekniska briljansen hos spelare som idag är ganska bortglömda, som Jan Kodes och Evonne Goolagong.

Första veckan i Wimbledon kunde man se världsspelare som Jan Kodes på nära håll ute på de mindre banorna. Kodes gick till semifinal där Stan Smith blev för svår. Smith vann sedan även finalen mot Nastase.

Skottland

Efter några dagar i den hektiska storstaden hägrade vildmarken i Skottland. Nattåget från den stora, flygplatsliknande Euston Station tog oss till Edinburgh. Vandrarhemmet låg vid en ”crescent”, en halvcirkelformad gata i ett område som stank av en för oss okänd odör. Långt senare har vi förstått att lukten var förbunden med tillverkningen av destillerade drycker. Annars lämnade inte Edinburgh några outplånliga spår i våra minnen, och resan fortsatte mot Inverness i de skotska högländerna.

Göran nedtecknar första delen av sin självbiografi i tågkupén på väg till Skottland. Jubel efter lyckad ”bergsbestigning” vid Loch Ness. Domuskassen med sin oändlighetssymbol lever upp till epitetet.

Detta resmål hade förmodligen valts ut på grund av närheten till den legendomspunna sjön Loch Ness. Vi var hyfsat upplysta tonåringar, men i våra pojktankar fanns möjligen en förhoppning om att åtminstone se krusningar i vattenytan som inte kunde ges en vetenskaplig förklaring.

För att komma till Loch Ness fick man vandra. Tanken att leta efter en busslinje dök aldrig upp. Efter drygt 10 kilometers vandring nådde vi sjön. Bredvid landsvägen reste sig ett berg. Efter en mils vandring tyckte vi tydligen att det berget måste besegras, vilket också skedde. Utsikten ner mot sjön var inte den bästa i det gråmulna vädret, men Anders tog flera diabilder, och femtio år senare kan en och annan prick på bilderna tolkas som svansen på ett sjöodjur.

Efter en heldag vid Loch Ness insåg vi att det var för sent att vandra tillbaka till Inverness. Kanske var vi sjukligt snåla eller helt enkelt bara dumma i huvudet, men vi beslöt oss för att övernatta i naturen utan vare sig sovsäck eller tält. Fullt påklädda försökte vi sova på en bädd av ormbunkar, men när det började regna gav vi upp och traskade håglöst och hålögt vidare mot Inverness. Efter en stund såg vi en tom turistbuss parkerad en bit från vägen. Till vår förvåning var bussen olåst. På dynorna längst bak i bussen fick vi någon timmes sömn innan vi tvingade oss att vakna före gryningen för att undgå upptäckt. Påföljande dag har vi inga minnen av.

Brighton rockade inte

Vandrarhem var billiga, men nattåg kostade ingenting, och vår ockupation av sittvagnskupéer var fortsatt framgångsrik. Åter i London satte vi oss på ett tåg mot sydkusten, där vi besökte Hastings och Brighton. Slaget vid Hastings 1066 hittade vi inga spår av, så det besöket var ganska meningslöst. Brighton var inte mycket roligare, men Göran hann med ett dopp i något som liknade havet (fastän britterna påstår att det är en kanal). Sedan gick vi till en park och försökte bli entusiastiska över en cricketmatch som pågick i oändlighet utan någon tillstymmelse till dramatik.

Göran poserar framför Brighton Palace Pier.
I bakgrunden syns The West Pier, som efter förfall och bränder numera är ett stålskelett utan förbindelse med land.

Vi kände oss redo att avsluta första etappen av resan. Efter ett dygn på tåget mot Skandinavien var det dags för inspektion i Lund. Efter en god natts sömn i hemmets lugna men småtråkiga vrå fick vi grönt ljus att fortsätta tågluffandet.

Côte d’Azur och missöden i Milano

Nu var det dags att utforska kontinenten – ju fler ställen desto bättre. Nattåget från Köpenhamn förde oss till Paris där Göran nyligen hade varit med sin storasyster. Därför blev besöket mycket kort; vi tog oss bara från Gare du Nord till Gare de Lyon där tåget mot Côte d’Azur väntade. På Franska rivieran besöktes Nice, Menton (den enda hotellnatten under resan, annars bara vandrarhem och sittvagn) och Monaco. I Monte Carlo blev Oceanografiska museet huvudattraktionen.

Mannen vid rodret är prins Albert I av Monaco (1848–1922), grundare av Oceanografiska museet i Monaco. Oceanografiska museet i Monaco.

Kasinot såg vi bara från utsidan. I Ventimiglia vid den italienska gränsen förbyttes plötsligt det mondäna och lyxiga till motsatsen; från tågfönstret skådade vi ut över mörka, skräpiga bakgårdar med hängande tvätt mellan de ruffiga husen på några få meters avstånd från rälsen. Kontrasten var total. Vi närmade oss Milano där vi i princip bara skulle byta tåg för att ta oss norrut mot Schweiz. Men det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Minnena från Milano har en stark bismak av misslyckande.

Så långt hade vi ju klarat oss utan större missöden genom att kompensera vår bristande erfarenhet med ganska noggrann planering och hyfsade språkkunskaper. Med engelska, tyska och lite franska gick det att ta sig fram nästan överallt. Vi kunde dechiffrera alla versioner av varningstexten på vissa tågfönster: ”do not lean out of the window”, ”nicht hinauslehnen” och ”ne pas se pencher au dehors” – med undantag för den nedersta, den italienska, även om vi kunde gissa vad ”è pericoloso sporgersi” betyder. Det kan vara riskabelt att luta sig ut.

Det kan också vara riskabelt att slarva med förberedelserna – och det misstaget hade vi gjort när det gällde Italien. Värst av allt var att det tycktes som om alla klockor i Milano gick en timme fel. När vi insåg att det var tidsskillnad mellan Frankrike och Italien hade tåget mot Alperna redan gått, och vi tvingades vänta i flera timmar på nästa tåg. Där och då ville vi inte erkänna att det var vårt eget fel. Vi skyllde allt på Italien som inte kunde ha samma tidräkning som övriga ”civiliserade” länder.

Anders blev sugen på en kall dryck att svalka sig med i sommarhettan, men nu slog språkförbistringen till: Latte caldo visade sig vara varm mjölk, som han inte var sugen på. På menyn fanns även latte freddo (kall mjölk), men det trodde han var en mjölkdrink uppkallad efter Freddo.

Humöret var nu på nollpunkten, vilket avspeglades i det svavelosande vykortet från Milano.

Nära himmelriket i Schweiz

När vi äntligen anlände till nästa resmål, den vackert belägna schweiziska turistorten Interlaken, var det redan kväll. Det fanns ingen plats för oss på härbärget (vandrarhemmet). Så vi strosade genom staden, ganska trötta och uppgivna. Hotellrum hade vi inte råd med, sova utomhus ville vi helst inte. Till sist hamnade vi på en hotellbar. Där beställde vi (hör och häpna) varsitt glas mjölk! (Så fick vi alltså till sist avnjuta en latte freddo.) Femtio år senare går det fortfarande att minnas hur gott det var. Vi hade ännu inte upptäckt tjusningen med öl och andra ”procentbaserade” drycker, men schweizisk mjölk visade faktiskt att procenthalten är viktig; iskall alpenmilch med fyra procents fetthalt och ett par skedar socker – kunde livet vara ljuvligare?

Mitt i detta lyckorus hamnade vi i samspråk med en underskön, mörkhårig kanadensisk tjej som jobbade i baren. När vi förklarat läget gav hon oss ett erbjudande som vi självklart accepterade: att övernatta i hennes rum. På madrasser på golvet visserligen, medan hon jobbade natt. Det kändes ändå lite spännande, tänk att träffa henne igen nästa morgon. Men efter ett par timmar blev vi bryskt väckta av att en vrålilsken finländsk tjej grälade på vår kanadensiska välgörare. De var tydligen både kolleger och rumskompisar, och finländskan var rädd att förlora anställning och husrum på grund av ”herrbesök på rummet” (trots att herrarna bara var två tonåriga, naiva oskulder). Snopna fick vi störta ut och tillbringa återstoden av gryningen på perrongen i väntan på morgontåget till Grindelwald.

Vi skulle hälsa på en klasskompis, Mats, som semestrade med sin familj i ett hyrt hus. Där vankades det fiskpinnar och gratis husrum!

Göran och Mats spelar minigolf i Grindelwald. (Anders personliga rekord på 43 slag står sig än idag. Anders på Eigers sluttning ovanför Grindelwald.

Grindelwald ligger i en dal vid de mäktiga bergen Eiger, Mönch och Jungfrau, och vi var hänförda över landskapet. Eigers nordvägg lockar bergsbestigare från hela världen. Vi vandrade i julivärmen på stigar som blev allt brantare, men eftersom Anders lider av höjdskräck blev det endast en beskedlig vandring långt under snögränsen. Efter strapatserna läskade vi oss med – just det: fyraprocentig, iskall mjölk!

Berusade av apfelsaft och van Gogh

Vi styrde sedan kosan norrut mot Basel – där fanns ju Kunsthalle som vi inte ville missa. Vandrarhemmet låg i Liestal strax söder om Basel. Det enda bestående minnet från detta ställe är sovsalen, där två unga amerikaner stod vid våningssängen och fascinerat diskuterade, inte helt lågmält, hur villiga och förträffliga de unga tyskorna var i sängen. Fyra öron från Lund spetsades i oförställd häpnad.

Karl-Theodor-Brücke (även kallad Alte Brücke) med Schloß Heidelberg i bakgrunden. Göran hinkar apfelsaft i hettan utanför Heidelbergs slottsruin.

I Heidelberg fanns en fantastisk anläggning för minigolf, där banorna var betydligt längre och fantasifullt designade än vanligt. Där stötte vi på två killar från en parallellklass på Katedralskolan i Lund, och vi spelade en ”foursome” på de häftiga banorna. Trots sommarhettan tog vi oss också upp till Heidelbergs slottsruin högt ovanför staden. Den schweiziska mjölken hade nu ersatts av tysk apfelsaft som törstsläckare.

Berusning hör ungdomen till, och vi hade fler vattenhål att besöka: Kröller-Müller-museet utanför Arnhem samt Rijksmuseum och Stedelijk Museum i Amsterdam. Barerna och andra farligheter i Red Light District var okända begrepp, men van Gogh, Rodin och Monet stod på listan. Inget vin, inga kvinnor, ingen sång, bara konstmuseer…

Tavlor av Vincent van Gogh var den största anledningen till att vi tog oss till Kröller-Müller Museum utanför Otterlo i Nederländerna. ”Café, le soir” kallades den här målningen då den först ställdes ut i Paris 1891. van Gogh målade den 1888, två år före sin död. Kaféet på Place du Forum i Arles finns kvar än idag.

Anders beundrar skulptur av Auguste Rodin.

En del etapper framstår långt efteråt i ett förklarat skimmer. Som när vi besökte Kröller-Müller-museet. Det beror säkert till stor del på vad vi fick se när vi kom fram, en fantastisk samling av van Gogh-tavlor, men också på upplevelserna längs vägen dit. Från Arnhem, dit vi tagit oss med tåg, var det nästan två mil att tillryggalägga. Möjligen åkte vi buss en delsträcka (här minns vi olika), men sedan gick vi. Den sista halvmilen vandrade vi genom en vidunderligt vacker nationalpark, De Hoge Veluwe, fram till museet. Oförglömligt. Minnet av den dagen kan illustrera en av insikterna vi fick under resan: att tågluffning och fotvandring är en utmärkt kombination. Men – man behöver ändå inte gå till överdrift. Berusade av upplevelsen vågade vi sätta tummarna i vädret och lifta tillbaka till Arnhem.

På vandring i nationalparken De Hoge Veluwe utanför Arnhem.

En av resans sista dagar i Amsterdam fick Anders en lätt knuff av en man i folkvimlet på trottoaren. Med bister uppsyn väste mannen: ”Wanna buy some hash?”. Det var den sista händelsen vi minns från denna vår dittills bästa tid i livet.

Amsterdam var sista stoppet före hemresan. Tydligen hade även fotografen Anders ett exemplar av den outslitliga(?) kassen med evighetssymbolen. 

Epilog

Det är lätt att idealisera och göra efterhandskonstruktioner vad gäller vårt val av färdsätt. Men visst luktar vår resa 1972 väldigt mycket miljötänk av dagens märke? Åka tåg från stad till stad, rakt in i stadskärnan utan att behöva lägga tid på krånglig transfer till och från flygplatser. Undvika bilar och bussar och istället vandra till sevärdheterna utanför städerna. Man kan nog lugnt påstå att Interrail-resan för femtio år sedan lade grunden till vår uppfattning om hur en idealisk resa ska vara konstruerad. Man ska ta sig för egen maskin (nåja, med hjälp av ett lok) från plats till plats, och det ska få ta lite tid. För tidsåtgången är något som behövs för att den geografiska förflyttningen verkligen ska kännas på djupet. Som 17-åring är man också lite stolt att man lyckats ta sig runt Europa på egen hand bara med hjälp av ett Interrail-kort, några tidtabeller och en Europakarta. Vi är övertygade om att ett visst mått av stolthet skulle infinna sig om man lyckades göra om samma bravad idag. Och vykorten hem till föräldrarna kan man lugnt hoppa över.

Alltsedan jag som 17-åring kom hem från min första Interrail-resa 1972 (se resebloggen ”Interrail 50 år – Görans och Anders tågluff premiäråret 1972”) har ordet Interrail för mig framstått i ett romantiserat skimmer. Hösten 2023 kom äntligen dagen då jag skulle få uppleva allt på nytt – friheten att ta sig fram på räls kors och tvärs genom Europa. Nu var det inte bara Göran och jag, utan även våra hustrur Ylva och Agneta. Vi kom tidigt överens om att besöka vissa resmål gemensamt, men den mesta tiden skulle paren åka var för sig.

Förväntningarna var ställda i olika höjdlägen för Ylva och mig. Efter ett yrkesliv med mycket tågresande i Sverige (och massor av tågstrul) var Ylva inte odelat entusiastisk. Jag insåg att en ny resa inte skulle få samma skimmer av frihet och äventyr som 1972 års upplaga, men det kittlade ändå under fötterna när jag bredde ut Europa-kartan inför planerandet. Mina största farhågor var att jag inte skulle klara av de digitala nymodigheterna; biljetten finns i mobilen, varje ny etapp ska aktiveras före resa, och många resor kräver platsbiljetter, som antingen ska köpas i förväg eller anskaffas under resan. Frågorna var många: Vad händer om mobilen lägger av? Vad gör jag om appen krånglar? Måste platsbiljetterna skrivas ut?

Genom att gå med i Facebookgruppen Tågsemester blev jag betydligt lugnare. Där fick jag tydliga svar på olika frågeställningar, och oftast väldigt snabbt. Jag fick också rådet att skaffa platsbiljetter via Europarunts svensktalande support, europarunt.se/kundservice. I gruppen fanns det till och med folk som satt fast någonstans i Europa som kunde få tips om hur de skulle göra, i realtid.

En måndag i september lämnade vi Lund, och i Köpenhamn bytte vi till Hamburgtåget. På 1970-talet åkte tåget färja mellan Rødby och Puttgarden, men den linjen är numera indragen, så tågen till Hamburg går via Jylland. För mig har Hamburg Hauptbahnhof behållit sin lockelse; härifrån kan man ta sig i princip vart som helst i Europa. Mina blickar var riktade mot informationstavlan för att se vilket spår Münstertåget skulle avgå ifrån. När avgångstiden närmade sig stod det plötsligt AUSGEFALLEN på skylten. Min gamla skoltyska kom till heders, och jag upplyste skräckslaget de andra om att tåget var inställt. ”Det här börjar ju bra”, hann jag tänka när vi rusade nerför en trappa till perrongen där det stod ett annat tåg som (kanske) skulle passera Münster. Efter lite frågande på den proppfulla perrongen fick vi klartecken att hoppa på. Dock blev jag nervös att vi nu hade hoppat på ett tåg som vi inte hade aktiverat i vår mobil, vilket inte är tillåtet.

Vi hade i förväg köpt platsbiljetter till det inställda tåget, men nu kunde vi inte sitta tillsammans och fick byta plats ett par gånger. Ylva fick vatten på sin kvarn (”tåg innebär tågstrul”). Men trots stresspåslaget i Hamburg 

kom vi fram till Münster framåt kvällen, och att hotellet låg att fåtal meter från stationen var ett stort plus. Septemberkvällen var mycket varm, så efter middagen strosade vi runt och beundrade Altstadt (gamla staden) med imponerande katedral och medeltida hus.

Nästa morgon var det dags att åka till resans egentliga första mål, Antwerpen (Münster var bara ett lämpligt stopp på vägen). I Köln skulle vi byta tåg, och då hann vi äta en snabb lunch och smaka det lokala ölet Kölsch. Bredvid stationen vid Rhen ligger den mäktiga Kölnerdomen, som Göran och jag beundrade redan 1972. Några häftiga minuter av en öronbedövande orgelkonsert hanns med innan det var dags att hoppa på tåget mot Antwerpen (med ett kort byte i Bryssel).

Att resa med Agneta är ett äventyr. Det typiskt svenska(?) att sitta tyst på sin plats och buttert stirra ut genom fönstret eller i sin mobil är inte hennes melodi. Glatt kommer hon genast i samspråk med övriga medpassagerare på ett antal olika språk. På detta vis fick vi på väg mot Bryssel veta allt och lite till om en tysk f d pilot inom Bundeswehr, numera civil flygkapten. Han var lättpratad på både tyska och engelska, och alla i vårt sällskap drogs med i det intressanta samtalet. En av fördelarna med tågresor visade sig på nytt; hade vi åkt bil eller tagit flyget skulle denna situation aldrig uppstått.

I Antwerpen hade ingen av oss varit förut, och den första (och kanske största) sevärdheten såg vi direkt vid ankomsten, Antwerpen-Centraal. Den pampiga järnvägsstationen från 1895–1905 har en brokig historia, och var förr en så kallad säckstation, där alla spåren slutar. Efter en omfattande restaurering och ombyggnad är den sedan 2007 även en genomgående station med spår i fyra våningar varav två under jord.

I Antwerpen var det mest den gamla delen av staden som var intressant för oss. Vi letade oss fram till ett världsberömt boktryckerimuseum som finns på UNESCOS världsarvslista: Plantin–Moretus Museum. Christophe Plantins boktryckeri från 1500-talet är nu ett museum där tiden verkar ha stått still. Boktryckarverkstaden och biblioteket med över 25000 volymer gjorde stort intryck på mig, som är grafisk formgivare till yrket. Vilken fantastisk yrkesskicklighet som ligger bakom varje litet kommatecken i alla dessa böcker!

Korrekturläsarna behärskade bl a grekiska, latin, franska, tyska och engelska, och kunde läsa spegelvända texter satta med minimala blytyper – otroligt! På väggarna hängde tavlor av Rubens, en gammal kompis till Plantin. När vi kom ut i solljuset igen styrdes kosan mot Bier Central, som erbjuder fler än 300 olika belgiska ölsorter. Det fick räcka med en Waterloo.

Redan i Antwerpen gjorde Agneta ett inte helt backpackervänligt fynd i en antikvitetsshop. Göran måste ta en rejäl belgisk öl med väl tilltagen alkoholstyrka för att komma över chocken.

Paris via Amiens

Efter två nätter i Antwerpen var det dags för sällskapet att dela på sig. Göran och Agneta hade planer på Strasbourg och Nîmes, medan Ylva och jag hade Bordeaux och sydvästra Frankrike som mål, en region som vi aldrig besökt tidigare. I Railplanner-appen hade vi letat upp lagom resvänliga tåg mot Paris utan krav på sittplatsreservation. Det innebar att vi fick byta tåg i Lille och Amiens, två nya bekantskaper. Rugby-VM gick av stapeln i Frankrike, och överallt vimlade det av flaggor och supportrar klädda i olika landslagsdressar. I Amiens visades ett fantastiskt ljud- och ljusspel på katedralens fasad. Jag är ganska svårflörtad vad gäller sådana föreställningar, men jag satt bara och gapade. Svårt att beskriva, men det finns filmer på Youtube! Fast IRL är bäst!

Paris har vi besökt flera gånger, bland annat med tåg tillsammans med barnen, så vi tänkte bara äta lunch och byta tåg där. Vi anlände till Gare du Nord på förmiddagen, och hade fem timmar att ta oss till Gare Montparnasse, en promenad på en halvmil. Det är så man ska uppleva en stad, till fots!

När vi hade korsat Seine blev vi nyfikna på hur långt man kommit med uppbyggnaden av Notre Dame efter branden 2019. Det var bara en stor byggarbetsplats. Varken de karakteristiska strävbågarna eller den höga spiran var återuppbyggda ännu.

I Jardin du Luxembourg intogs en picknicklunch med en flaska iskall rosé. Parken var ett populärt lunchställe, och jag språkade med en katolsk präst med matlåda i knät och lärjungar i en ring omkring sig. Ylva var besvärad, men vinet hjälpte mig att anta utmaningen att konversera på franska om celibatet inom den katolska kyrkan.

Sallad och rosé i Jardin du Luxembourg. I bakgrunden Tour Montparnasse vid Gare Montparnasse, vårt mål efter femkilometerspromenaden genom Paris.

Sommaren 1982 åkte Ylva och jag till Paris för första gången (efter en månads bekantskap!). Vi bodde på rue Delambre nära Gare Montparnasse. Min romantiska ådra tvingade mig att uppsöka denna ”Memory Lane”, och hotellet låg kvar, fast både utseende och namn var ändrade. Kvinnan i receptionen bekräftade att detta var f d Hôtel des Écoles.

Paris, Bordeaux och San Sebastián

På Gare Montparnasse var det biljettkontroll till TGV-tåget på den knökfulla perrongen. Platsbiljetter var obligatoriskt på detta supersnabba tåg (Paris–Bordeaux 2,5 timmar). Vi susade fram genom ett platt och ganska intetsägande landskap med miltals av planterad småskog i långa, raka rader. Inte förrän vi närmade oss Bordeaux blev det lite mer kuperat.

Från Bordeaux tog vi ett regionaltåg till Langon vid floden Garonne, där vi bokat ett Airbnb för två nätter. Langon ligger mitt i ett fint vindistrikt, och bara en mil därifrån ligger det berömda Sauternes, som vi hade planer på att besöka. Vi bodde i ett rum hos en liten, snäll madame som hette Annie. Nästa dag åkte vi in till Bordeaux för sightseeing i det varma vädret, som vanligt till fots. Gamla stan, saluhallen, La Bourse och botaniska trädgården prickades av, och när vi återvände till Langon var vi svettiga och trötta. 

Efter en dusch fick jag utan förvarning en väldig frossa. För mycket sol och för lite vatten, tänkte jag, men frossan blev bara värre. Hinkade i mig vatten och bad Annie om ett saltkar för att återställa balansen i kroppen. Inget hjälpte dock, och febern steg.

Vanligtvis brukar plattan framför La Bourse i Bordeaux vara vattenfylld så att byggnaderna speglar sig effektfullt. Så icke under vårt besök.

För att göra en lång historia kort; jag var sjuk i tre dagar, men med hjälp av tabletter kunde vi fortsätta vår resa, men de mer vidlyftiga planerna som att bestiga Europas högsta sanddyn, Dune du Pilat i Arcachon, fick överges. Vi hade bestämt med Göran och Agneta att sammanstråla i Bordeaux för att tillsammans åka till San Sebastián i Baskien. I Hendaye vid spanska gränsen fick vi byta både tåg och station, eftersom järnvägen längs kusten i Baskien drivs av Euskotren, ett bolag utanför Interrail-samarbetet. Detta visste vi på förhand tack vare Tågsemestergruppen på Facebook. Avståndet mellan SNCF-stationen och Euskotren-stationen var bara femtio meter, och biljetten för den korta resan var mycket billig. 

San Sebastián är verkligen lika pittoreskt som vi sett på alla bilder. Staden inramas av två höga halvöar med en hästskoformad sandstrand däremellan.

Gränderna i den gamla delen av staden är bilfria och mycket promenadvänliga.

Michelinkrogar och pintxosbarer är talrika. Vi skippade de förstnämnda och koncentrerade oss på den baskiska varianten av tapas, pintxos. För en billig peng kunde man få smakfullt anrättade aptitretare/smårätter och ett glas vin därtill. Skaldjur var ofta förekommande, liksom tortilla.

Saint-Jean-de-Luz och Pyrenéerna

Göran och Agneta hade planerat att besöka Prado i Madrid, så för andra och sista gången skildes våra vägar. Jag var fortfarande hängig efter min infektion, och Ylva kände att nu var det även hennes tur. Vi var därför inriktade på att i värsta fall tvingas avbryta resan, och då kändes det säkrast att inte resa längre söderut. Istället åkte vi tillbaka över gränsen och landade i Saint-Jean-de-Luz söder om Biarritz. 

Hotellet låg mittemot järnvägsstationen, vilket var perfekt, för nu var Ylva så risig att hon knappt orkade ta sig fram.

Vy från hotellrummet i Saint-Jean-de-Luz: stationen med Pyrenéerna i bakgrunden. Hotellet i Saint-Jean-de-Luz: bisarr placering av toalett mitt i spiraltrappan. Ylva var nära att störta när hon skulle gå ut.

Lyckligtvis var hotellrummet bra ljudisolerat, så där fick Ylva ligga medan jag gav mig ut på stan för att fixa hämtpizza och febernedsättande. Dagen därpå var Ylva lite piggare, så vi satte oss på tåget och åkte en liten bit tillbaka till en annan station i Hendaye, Les Deux Jumeaux, uppkallad efter de två klipporna på den fantastiska sandstranden.

Les Deux Jumeaux i Hendaye, Saint-Jean-de-Luz och Atlantvågorna var rejäla i Saint-Jean-de-Luz.

På våra resor brukar vi alltid vandra långt eller hyra cykel för att utforska omgivningarna. Inget av detta var aktuellt nu på grund av sjukdom. Första delen av resan (t o m Baskien) var planlagd sedan tidigare, men nu fick vi improvisera utifrån hälsoläget, och vara beredda på att ta snabbtåg hem, trots att Interrailbiljetten gällde en hel månad. Biarritz och Bayonne såg vi bara genom tågfönstret, vilket kändes retligt; i normalfallet hade vi gärna stannat och utforskat även dessa orter. Istället åkte vi mot Toulouse, och järnvägen passerade några kända orter, Pau och Lourdes.

Jag har alltid varit fascinerad av berg (kanske för att jag är uppväxt på en orkanhärjad blötstäpp kallad Skåne), och jag hade ännu inte övergivit tanken på en vandring i Pyrenéerna. Vi hittade ett Airbnb i en liten okänd ort, Montréjeau.

Boendet såg utifrån ut som ett oansenligt garage, men inuti var det rymligt och fint med kök, sovrum och vardagsrum. Eftersom Ylva fortfarande hade feber fick jag återigen ge mig ut på orten för att skaffa mat som vi kunde äta hemma. Vandring i bergen kunde jag glömma – men jag såg dem från vårt boende!

Medeltida Figeac och ödsliga vulkanlandskap

Nu var det dags att bestämma om vi skulle ta snabba tåg mot Rhônedalen och vidare hemåt eller välja den betydligt snirkligare och långsammare järnvägen mot Clermont-Ferrand över högplatån Massif Central, en för oss okänd och intressant del av Frankrike. Vi hoppades att hälsoläget skulle förbättras och valde det senare alternativet, enligt vår ursprungliga plan.

I Toulouse satte vi oss på ett långsamt regionaltåg som tog oss mot den medeltida staden Figeac. Hotellet låg precis vid floden, och Ylva var nu så pass pigg att vi kunde utforska de gamla gränderna och husen från 1400-talet. På kvällen blev det middag på ett brasseri, och vi kunde för första gången prova det berömda mörka och kraftiga rödvinet från Cahors. 

Nästa dag åkte vi norrut mot Clermont-Ferrand. Vi passerade ett säreget, kärvt landskap med gamla vulkaniska bergstoppar här och var.

Denna del av Frankrike är glest befolkad, och tåget var inte heller fullt. Clermont-Ferrand var inget resmål vi hade på listan från början, men ska man ta sig hemåt diagonalt över Frankrike måste man byta tåg där. Det blev även övernattning på ett opersonligt lågprishotell i stadens utkant. En mil utanför staden reser sig Puy de Dome, en berömd s k lavadom som bildades för ca 10 000 år sedan. Med spårvagn åkte vi till centrum med sin katedral byggd av mörk lavasten. I gamla stan hittade vi en trevlig korsikansk restaurang.

Snabbtur genom Schweiz, och motvilligt mot nordliga breddgrader…

”Nu när vi är så nära borde vi åka till…” var en tanke som jag brottades med under hela återresan till Sverige. När man befinner sig i Mellaneuropa kan man ju ta tåget i alla riktningar om man har ett Interrailkort. Men det kräver också att hälsan är på topp, speciellt om man inte är 17 år längre. Motvilligt fick jag acceptera att det nog var lämpligast att åka hemåt i sakta mak. Vi tittade på kartan för att hitta en lämplig resväg mot Schweiz och Tyskland. Storstaden Lyon lockade inte, men vi var tvungna att byta tåg där. Vi hann med en lunch och en promenad till Rhône, men värmen avhöll oss från ytterligare sightseeing. 

Schweiz är ett av de vackraste länderna i Europa, och tågen är av hög klass. Hög är även prisnivån, och dessutom kan man bli ruinerad av så kallade roamingavgifter om man har mobilen på. Vi beslöt därför att övernatta strax före gränsen. Valet föll på Aix-les-Bains några mil söder om Genève. Även här hittade vi hotell nära stationen, men staden som sådan var väl inte mycket att skriva vykort hem om. 

Både Ylva och jag var rejält tagna av våra infektioner, så det var inte tal om att utsätta sig för några strapatser. Därför blev nästa dag en ren transportdag. Efter tågbyte i Genève (där jag lärde mig franska under tre månader i min ungdom) tog vi oss längs Lac Léman (Genèvesjön) mot huvudstaden Bern.

I Bern var det återigen tågbyte, men jag hann gå ut och ta en bild mot Alperna med de mäktiga topparna Eiger, Mönch och Jungfrau. Återigen blev jag en smula nostalgisk, och minnen från Görans och min Interrailresa 1972 dök upp. Vi besökte då Grindelwald vid Eigers fot.

Det kändes frustrerande att behöva lämna denna del av Europa där man som tågresenär har så många valmöjligheter; Frankrike, Österrike och Italien ligger ju på bekvämt avstånd. Istället fick det bli Tyskland! En tröst i bedrövelsen var de vackra vyerna från tågfönstren, och det faktum att de schweiziska tågen var både bekväma och punktliga.

I Basel är man tvungen att byta både tåg och station. Från den schweiziska Basel SBB får man ta sig till Basel Badischer Bahnhof från vilken tågen mot Tyskland avgår. Man kan åka tåg mellan stationerna vilket tar några minuter. Dock fick jag för mig att vi skulle röra lite på benen, för enligt mitt minne går det ganska fort att vandra den sträckan. Några personer längs vägen påstod att det bara skulle ta 15–20 minuter. Efter 40 minuters vandring kom vi fram! Då hade vi passerat Rhen, där folk till och med badade i septembervärmen.

Strax norr om Basel ligger Schwarzwald, ett tyskt bergsområde som vi besökt flera gånger tidigare. Väster om Schwarzwald flyter Rhen norrut och bildar gräns mot Frankrike. På kartan hade vi letat ut en ort för övernattning, Bad Bellingen. Det var en ganska sömnig liten kurort med endast ett fåtal restauranger, men desto fler hotell och en vacker kurpark. Vi kände oss trötta efter sjukdomen och allt flängande, så vi bestämde oss för att stanna ytterligare en natt för att bara koppla av. Vi vandrade längs Rhen, och tog oss upp i sluttningarna som var översållade med vinodlingar, där skörden var i full gång. Det var fortfarande soligt och varmt fastän vi nu var inne i slutet av september.

Bad Bellingen mellan Schwarzwald och Rhen. I bakgrunden den franska bergskedjan Vogeserna (Vosges). Stilla flyter Rhen norrut. Frankrike till vänster, Tyskland till höger. På vandring mot vinodlingarna utanför Bad Bellingen. Väntan på tåget i Bad Bellingen.

Det kändes tryggt att vara tillbaka i Tyskland, där tågen (för det mesta) avgår i tid och där det finns många möjligheter att improvisera om man reser med Interrail. Vi hade kunnat ta oss hem i ett svep från södra Tyskland med endast ett byte i Hamburg, men maratonresor funkar bäst om man är 17 år. Vi beslöt oss för ännu en övernattning, och valet föll på Hannover. Eftersom det inte var obligatoriskt med platsbiljett beslöt vi oss för att chansa och skippa den detaljen. Då får man vara beredd på att byta plats ett par gånger, och sista biten hamnade vi i en familjekupé med tämligen hög ljudnivå. Jag skrev ett inlägg i Tågsemestergruppen (se bildtexten nedan).

”Pest eller kolera: Pest: att överge spontaniteten och boka platsbiljetter i förväg till hela Interrailresan. Kolera: att helt spontant hoppa på Kieltåget i Freiburg och tvingas byta plats ideligen. Just nu i superstimmig familjekupé. Baklänges.”

Hannover är en stad som vi alltid bara har passerat under våra talrika resor i Tyskland. Vi kom fram på eftermiddagen och gick raka vägen till hotellet som bokats kvällen innan. Sedan var det dags att utforska Altstadt med sina fina korsvirkeshus. Vi kunde sitta ute och äta i värmen även sista kvällen på vår resa, och vi skålade i vin (Ylva) och öl (jag).

Altstadt i Hannover. Ryttarstaty föreställande kurfursten av Hannover på 1600-talet, Ernst August. I bakgrunden järnvägsstationen med DB-loggan, som jag ritade hundratals gånger i mina skolböcker månaderna efter min första ”Interrailing” 1972.

Sista resdagen var egentligen bara en transportsträcka med några stopp på vägen. I Hamburg var det dags för lunch och tågbyte. Det fick bli en vegetarisk currywurst för min del, nersköljd med det lokala ölet Holsten. För första gången under resan blev det också lite shopping – en ny keps (den gamla slitna hade jag glömt i vänthallen i Hendaye).

BB-Express Buffet vid Hamburger Rathausmarkt; ett legendariskt currywursthak med över 75 år på nacken. Och sen Tillbaka på Hamburg Hbf var jag tvungen att ta en bild på samma plats som vi blev fotograferade på 18 dagar tidigare med Göran och Agneta.

Sträckan mellan Hamburg och Köpenhamn är en riktig flaskhals, och platsbiljetter var obligatoriskt på tåget vi valde. Vi hade dock ingen större nytta av dem på grund av tågförseningar. I högtalarna fick vi nya bud hela tiden, och genom ett hastigt oplanerat tågbyte i Odense hamnade vi äntligen på ett tåg som tog oss till Köpenhamn. Där missade vi Malmötåget med fem sekunder, men tjugo minuter senare gick nästa Öresundståg. Väl framme i Malmö var det dags för sista utmaningen i kvällsmörkret: att leta upp ersättningsbussen till Lund. På grund av banarbeten var nämligen all tågtrafik inställd på denna sträcka, vilket vi lyckligtvis visste om på förhand. Kön till bussen var lång, men vi kom med till slut, och en stund senare kunde vi dra våra väskor hemåt från Lunds C.

Epilog

Vad finns det för likheter och skillnader mellan min första Interrailresa 1972 och 2023 års upplaga? Jag skulle våga påstå att upplevelsen är sig ganska lik. Dock är väl själva spänningen nedskruvad några snäpp för en resvan och mogen man. I mitt tycke har det också tillkommit en nackdel sedan 1970-talet (fast många tycker att det är en fördel): antalet tåg som kräver platsbiljett har blivit fler. Det är förvisso tryggt med en platsbiljett, men spontaniteten kan i vissa fall bli lidande om du planlägger alltför mycket i förväg. Men som jag nämnt tidigare, tips och råd finns i mängd i Tågsemestergruppen.

Fördelarna är emellertid desamma nu som då: Slippa oändliga bilköer på livsfarliga Autobahn. Åka tåg från stad till stad, rakt in i stadskärnan utan att behöva lägga tid på krånglig transfer till och från flygplatser, eller leta parkering om du tar bilen. Undvika bussar och bilar och istället vandra till sevärdheterna i och utanför städerna. Man kan nog lugnt påstå att resan för över femtio år sedan lade grunden till min uppfattning om hur en idealisk resa ska vara konstruerad. Man ska ta sig för egen maskin (nåja, med hjälp av ett lok) från plats till plats, och det ska få ta lite tid. För tidsåtgången är något som behövs för att den geografiska förflyttningen verkligen ska kännas på djupet.

Kartan över Europas järnvägar från 1972 fick följa med även denna gång. Järnvägslinjer har tillkommit eller lagts ner sedan dess, men kartan var ett värdefullt komplement även 2023.

Som 17-åring var man lite stolt att man lyckats ta sig runt Europa på egen hand bara med hjälp av ett Interrailkort, några tidtabeller och en Europakarta. Nu har kortet ersatts av en app och mobilbiljett (men pappersvarianten finns kvar för den som räds nymodigheter). Även idag har ett visst mått av stolthet infunnit sig över att vi lyckades göra om samma bravad som seniorer. De dagliga vykorten hem till föräldrarna kunde vi hoppa över. Men våra barn krävde bevis på att vi levde betydligt oftare än var femte dag. De ville också ha bildbevis…