Jag har bara varit här tre gånger tidigare men ändå känns hela atmosfären lite som att komma hem. Jag kan inte riktigt förklara det men det är nåt med hela viben som känns varm och välkomnande trots att det är en ganska stor och stökig stad. Kanske beror det lite på att jag varit med om ett livsomstumlande trauma här för fyra år sen när jag åkte in akut på sjukhus och fick min diabetes-diagnos. Det känns som att jag och Barcelona är gamla vänner som saknat varandra. Haha.

Resan hit gick smidigt och vi fick spendera  de första timmarna på hotellets takterass vid poolen i solen innan rummen var redo – vilket inte direkt gjorde oss nånting? Jag hann nog få några nya fräknar innan Josef påpekade att det var väääldigt många bilder på lättklädda vältränade män överallt. Alltså VÄLDIGT många. På broschyrer, menyer och stora tavlor i korridorerna. Män som masserade varandra, matade varandra och spände blickarna i varandra. Refreshing tänkte jag! När jag sen läste “Hetero-friendly” på skylten i receptionen föll poletten ner. Vi bor alltså på ett Gay-hotell. Helt perfekt ju!

När rummen var klara gjorde vi oss i ordning för att gå ut och käka sen lunch på stan. Vi behövde inte promenera länge förrän vi hittade det perfekta stället. Tapas och sangria mitt på ett litet torg i solen. Precis sådär som man tänker att det ska vara i Barcelona.

Efter lunchen promenerade vi ner mot stranden och köpte glass på vägen. Precis sådär som man tänker att det ska vara i Barcelona. Sen min favoritglass Magnum-White slutade säljas i Sverige för några år sedan är det min prio-1 craving så fort jag åker utomlands.

Det tog längre tid än vi trodde att promenera ner till havet men det kanske också berodde på att vi hittade fina miljöer att fotografera typ varannat steg vi tog. När vi väl kom fram till stranden hade vi börjat bli lite frusna. Vi satte oss ner i sanden för att fånga de sista solstrålarna och tvingade ett polskt par fotografera oss. Sen rörde vi oss mot hotellet för att fräscha upp oss inför middagen – också tapas. Såklart. Precis sådär som man tänker att det ska vara i Barcelona.

Josef hade blivit tipsad om denna lite udda tapas-restaurang “Ofis” som hade sjukt mysig atmosför där varenda stol och lampa var olik den andra. Halva upplevelsen stod vår passionerade servitör för som glatt och detaljerat gick igenom hela den spanska menyn på knackig engelska (jag förstod knappt mer än det jag fått ut av att läsa menyn) och fick oss att testa en massa nya rätter och smakkombinationer vi aldrig hört talas om tidigare.

De första rätterna var helt magiska, men när Josefs Calamares kokta i jägermeister kom in till bordet höll vi båda på att spy lite i munnen bara av lukten. Å då ska vi inte prata om hur det såg ut… verkligen den där “har vi ätit eller ska vi-looken”…  Att behöva iaktta när han tog den första tveksamma tuggan och se hur det växte i munnen på honom var fruktansvärt obehagligt. Det är utan tvekan det äckligaste jag någonsin sett. Josef konstaterade att det smakade precis så illa som det såg ut.

Efter middagen strosade vi längs livfulla La Rambla och stannade till för dagens sista glas sangria. En grym första dag på resan. Precis sådär som man tänker att det ska vara i Barcelona

Imorgon går en dröm i uppfyllelse för mig, för då ska jag nämligen börja min tågluff genom Europa. Jag har ju varit på turné sedan jag var 13 år, därför har jag inte riktigt hunnit med det förut, så nu är det äntligen dags! Jag tänkte ta med mig min fotograf-kompis Josef, vi börjar i Barcelona tar oss vidare till Venedig och avslutar i Berlin. Ni kan få följa med på det här! Följ min reseblogg här på Europarunt.se!

Vi började dagen med en god hotellfrukost innan det var det dags att turista på riktigt. Vi tog hjälp av receptionisten som gav oss en stor karta och ritade ut hur vi skulle promenera till tunnelbanan som sedan skulle ta oss till den berömda Montjuic-linbanan för att spana in Barca från luften.

Jag tycker alltid det är nice att åka tunnelbana i andra länder. Där nere i tunnlarna känns allt mer äkta. Mindre polerat och turistifierat (hittade jag på det där ordet nu?). Jag älskar att iaktta folk i sin vardag påväg till sina arbeten. Se dom läsa tidningen, lyssna på musik eller fundera över sina problem. Det är först då man kan få en inblick av hur det faktiskt skulle kännas att själv bo i staden.

Eftersom Josef var kartläsare gick vi bara fel tre gånger innan vi till slut hittade tunnelbanestationen som visade sig va en helt unik typ av tunnelbana. Den hade en kraftig lutning (eftersom den bara åkte upp och ned för en brant kulle) och var inredd med sneda stolar och trappsteg istället för plant golv.

Lite småkul sådär.

Sen när vi kom fram till toppen av kullen fick vi promenera en bit för att komma till själva linbanestationen. Där på vägen fick vi stanna många gånger och beundra den vackra staden som sträckte ut sig nedanför oss. Ca var femte meter vi gick fick jag dessutom lust att stanna och picknicka på en filt i gräset. Men vi hade ingen filt. Eller picknick. Fan.

Jag som är en adrenalin-junkie tyckte att linbanan va lite väl mesig om jag ska vara ärlig. Jag hade föreställt mig att den skulle gå fortare och iaf pirra liiite i magen… Men den va lika läskig som kaffekopparna på grönan. Men utsikten var såklart MAGISK. Så det är ändå nåt jag tycker man borde göra när man är här. Tips är att börja uppifrån och åka ner som vi gjorde för det var typ 10 gånger så lång kö åt andra hållet!

Från stranden gick vi upp längs den livfulla shoppinggatan La Rambla i jakt på nåt att äta. När solen gick i moln konstaterade vi att vi båda varit lite väl optimistiska (typiskt oss svenskar som byter till sommarjacka innan sista snön smält) och packat med alldeles för tunna kläder. Så vi tog en vända längs shoppinggatan i jakt på en hoodie.

På kvällen körde vi en Bar-runda längs strandpromenaden som avslutades på en club där vi dansade tillsammans med några bekanta vänner från Sverige. En riktigt lyckad utgång! Skönt att komma bort lite från den stiffa Stureplans-viben där hemma.

Vi vaknade upp lite smått bakis och packade väskorna för att byta hotell till mitt absoluta drömhotell… W. W hotell ser ut som en spegelblank framtidsbyggnad formad som en hajfena (eller om man ska gå efter hur vår receptionist ritade den på kartan – som en kuk) och ligger på stranden nästan ända ute i havet. När jag var i Barcelona första gången som 18åring och glatt stod och köade i över en timme för att ta en drink uppe i deras lyxiga skybar Eclipse drömde jag om dagen jag skulle få bo där. Nu va den dagen.

När vi kom dit åt vi direkt lunch på deras grymma tapasrestaurang BRAVO (nej man kan aldrig tröttna på tapas!) som hade en nice terass med mycket växter och utsikt över poolen och stranden.

Efter lunchen blev vädret sämre så vi chillade lite på rummen innan vi bestämde oss för att ta oss in till stan och den omtalade Vintage-butiken Holala!. Där fanns precis allt man vill hitta i en vintage-butik.

Efter middagen promenerade vi till området Raval som vi inte kollat in än bortom La Rambla. Där fanns fler vintage butiker och massa coola barer och restauranger.

Kvällen avslutades med supergoda drinkar och grym musik att dansa till (och sjunga med i) uppe i skybaren Eclipse på W. Precis lika kul som jag minns det. Dock så har vi bara suddiga mobilbilder därifrån pga att vi inte fick ta in kameran. Kan va bra att veta. Kan också va bra att veta att man borde ha långa byxor som kille och klackar som tjej. När jag var där för några år sedan fick min kompis pojkvän smita in på toan och byta om till mina tajta glansiga strumpbyxor för att komma in… inget fel på det iofs.

Okej. Jag visste att nåt va knas. Eller snarare skulle bli. Jag vaknade imorse och tänkte meningen “Va sjukt att allt har gått så smooth den här resan!”. Vi har inte tappat nåt, inte blivit bestulna, inte missat nåt tåg, inte bokat fel hotell eller svimmat och fått diagnos om en obotlig sjukdom. Nä vi har inte haft minsta bekymmer sen vi startade resan! Å varför är det då så “sjukt” kanske ni tänker? Jo, för jag och Josef är nämligen två rätt naiva, livsnjutande tidsoptimister som lyssnar på barnet inom oss och litar på alla människor vi träffar. Och även kanske lite väl mycket på oss själva… Vi får hela tiden påminna varandra att inte lämna plånboken på bordet på restaurangen när nån går på toa. Eller att vi nog borde gå tillbaka till våra väskor efter att ha förflyttat oss nästan 100 meter på stranden i jakten på en snygg bild. Ni fattar. Det kanske funkar i Sverige, men i Barcelona är det helt annorlunda.

Så. Nu idag när första kaoset uppstod kände jag nästan att det var lite lugnande. Jag kände mig hemma liksom.

Vi var kanske liiite sena till tåget som var det första av 4 rätt tajt schemalagda tåg som skulle ta oss igenom Frankrike till Venedig. Men enligt både mig och Josef räcker 5 minuter gott och väl för att leta rätt på tabell-tavlan i den stora stationsbyggnaden, hitta rätt tåg, rätt spår, gå igenom pass och säkerhetskontroll och springa till rätt perrong och rätt vagn släpandes på två tunga resväskor och ryggor. I en annan stad där alla pratar ett annat språk. Det var faktiskt rätt lugnt tyckte vi när vi hoppade in i tåget 10 sekunder innan det rullade från perrongen. 10 sekunder är ju ändå 10 sekunder liksom. Så stressigt var det inte. Vi hann till och med ta en bild i farten! Mer stressigt blev det när jag frågade vart Josef hade lagt sin ryggsäck med pass och dator. Blicken jag fick till svar sa allt. Den hade blivit kvar på rullbandet i säkerhetskontrollen.

Josef blev inte ens upprörd. Han var hur lugn som helst. “Ja, men då får jag väl snacka med tågpersonalen å ta nästa tåg tillbaka bara”. Det är i sånna stunder jag älskar att vi är så optimistiska.

Josef och konduktören ringde tillbaka till Sants station i Barcelona och kunde snabbt konstatera att väskan fanns där vi trodde. En stund senare sa vi hejdå och Josef gick av tåget.

Nu var jag ensam. På väg. Någonstans i Europa. Mäktigt. Jag tittade ut genom fönstret, satte på musik i lurarna och när det började pratas i högtalarna försökte jag inte ens förstå vad som sas. Nån minut senare började folk skruva på sig i vagnen och 3 poliser kliver på och ber om att få se allas pass… när de gått förbi mig stannar de utanför den närmaste toaletten och alla i min vagn stirrar dit. Jag försöker va coolare än så och spelar helt ointresserad av dramat som uppstår när polisen bär ut tre män som då förmodligen inte hade biljett eller pass. Då går det upp för mig att det nästan hade kunnat vara 4 st som blev avslängda och förda till polisstationen…

Josef och jag smsar fram och tillbaka för att hitta ett sätt för honom att hinna ifatt mig och mitt tåg. Jag förlorar inte ens lugnet när vi kan konstatera att det är omöjligt att få ihop det. Nästa tåg till Venedig går inte förrän imorgon. Det kan ha varit det episka landskapet ihop med musiken som höll mig lugn. Jag kände verkligen att det inte fanns nåt problem i världen. Efter ett tag ringer han upp och föreslår att jag ska hoppa av i Lyon i Frankrike dit han hittat en förbindelse. Klart vi ska övernatta i Lyon! Vi får några timmar mindre i Venedig, men vi får å andra sidan chansen att se en helt ny stad! Valet var självklart. Han hade redan kollat upp nya tågtider inför morgondagen och med våra Interrail-kort behövde vi inte ens betala nåt extra! Interrail appen är vår bästa vän nu. Funkar tom utan internet.

Mina ensamma timmar i Lyon var magiska. Efter att ha suttit still hela dagen på tåget cravade jag att få röra på mig, så jag promenerade runt med musik i lurarna helt på känn. Sådär som när man gjorde ibland när man var liten. Jag nästan ville gå lite vilse. Men staden var inte alls så stor och de vackra gamla byggnaderna, broarna och kanalerna som omringade stadens kärna fungerade som kompass.

Klockan ringde innan jag ens hunnit lägga huvet på kudden. Så kändes det iaf. Men jag vaknade ändå med ett pirr. Äntligen skulle jag få se Venedig. Staden som känns som den bara existerar på film. Kunde det verkligen vara sådär drömskt i verkligheten som det är på alla bilder?

Från det att vi kom ut ur tågstationen och möttes av den fuktiga varma luften och doften av saltvatten var jag redan träffad.

Jag fylldes av känslor som kan jämföras med de ett barn har när de vaknar på julafton. Jag nästan småsprang ut ur stationen och gjorde en sån där übertöntig lyckosnurr av ren eufori. Vattnet, gondolerna, episka byggnader och små uteserveringar med rutiga dukar. Allt fanns där. Det såg ut precis som bilderna. Nä. Det va fan ännu bättre i verkligheten.

Eftersom vi fick stanna en extra natt i Lyon hade vi “förlorat” några timmar som vi behövde ta igen. Så vi skyndade till hotellet Antique Figure (som råkade ligga preciiiis på andra sidan kanalen från tågstationen) för att dumpa väskorna och ge oss ut och uppleva denna overkligt romantiska stad.

Julaftonskänslan försvann inte. Den blev bara starkare ju närmre det berömda torget Piazza San Marco vi kom. Vart man än tittade kändes det som ett vykort.

Det blev nästan en sport att hitta de konstigaste vägarna i den labyrint-liknande stadskärnan. Jag vet inte varför det inte slagit mig tidigare, men det kändes verkligen speciellt att det inte fanns några bilar eller andra fordon. Inte någonstans.

Alla promenerade. Och det var väldigt lätt att hitta då det var skyltat mot San Marco överallt. Staden hade ett väldigt skönt flow! Såklart en hel del turister som stannade upp med sina kameror. Men man kände även äktheten och såg många lokalinvånare som satt å tog en Bellini i solen, satt å läste sådär drömmigt på en parkbänk utanför kyrkan.

Små barn som spelade boll eller matade duvor.

Jag var kär.

När vi väl kommit fram till torget började vi bli hungriga och tog sikte på restaurangen Osteria Ae Spezie som Oscar Zia tipsat om. Wow. Servicen var grym och tryffelpastan var den godaste jag någonsin ätit!

Tack Oscar.

Vi vaknade tidigt och började dagen med frukost på hotellet. Fortfarande höga på alla mysiga intryck från gårdagen styrde vi stegen mot området Ghetto som sägs vara världens första ghetto – alltså därifrån ordet har sitt ursprung. Ett judiskt kvarter med vackra synagogor där det inte är lika mycket turister.

En tant utanför hotellet frågade om mina byxor var pyjamasbyxor eller vanliga. “Don’t get me wrong, you look like a typical Venice-girl!”. Hm. Vet fortfarande inte hur jag ska tolka detta…

Arkitekturen skilde sig en aning från stadskärnan och blev mer och mer olik ju närmre Ghetto vi kom. Stämningen var mycket mer avslappnad.

Både jag och Josef älskade stämningen i Ghetto. Inte alls samma puls som inne i stan. Vi satte oss ner på en supermysig liten uteservering mitt på torget och spelade Backgammon å drack öl. Barn från en skola i närheten lekte lekar och dansade runt oss. Overkligt gulligt.

Venedig är ju känt för sina gondoler. Men vi insåg rätt snabbt att detta utnyttjats till max och blivit till en överdrivet dyr turist-attraktion.

Vi kände dock att vi var tvungna att testa.

“Josef jag vill ta en fin bild med Italiensk glass å vattnet i bakgrunden!”

Hela eftermiddagen strosade vi igenom genom den vackra staden utan vidare plan. Satte oss i solen ibland å tog nåt att dricka. Gick in i några små affärer. Till slut hittade vi ett mysigt ställe att äta middag.

Efter middagen var det dags att röra sig mot tågstationen för att ta ett nattåg till Berlin.

Vi anlände helt utvilade till Berlin vid tvåtiden och åkte direkt till vårt hotell Michelberger Hotell – Miriam Bryants favorit. Eftersom vi snabbt ville ut och uppleva åt vi lunch där – som visade sig vara helt övergrym. Fräscht, nytänkande och väldigt vego-vänligt.

Temperaturskillnaden från Venedig var galen. Typ 12 timmar tidigare hade vi suttit i kortärmat och tunna byxor och svettats i solen, nu räckte inte mina dubbla tjocktröjor under vindjackan för att hålla mig varm. Sjukt coolt att man kan ta sig mellan två så olika städer (länder!) på så kort tid. Nattåg är ju bäst. Har man lätt att sova på tåg så känns det ju nästan som att teleportera sig!

Berlin var inte bara kallare i temperatur. Hela staden känns hårdare. Kalare. Mer fyrkantig. Men egentligen inte på ett dåligt sätt. Bara annorlunda.

Vi promenerade lite i området runt hotellet och rörde oss ner mot Görlitzer park och de lite “ruffare, coolare kvarteren” enligt receptionisten. Där hittade vi ett ascoolt ställe med Neon-Minigolf. Stället var rätt nedgånget och sunkigt men ändå charmigt. Vi gick all in och köpte öl och 3D-glasögon (skulle tydligen ge ännu mer effekt- Why not) och gick ner i källaren till banan helt utan förväntningar. Vi blev väldigt positivt överraskade. Det ser inte ens hälften så coolt ut på bild som i verkligheten. Super trippy.

Efter golfen tog vi U-tram mot min absoluta favorit-restaurang i Berlin. Ett ställe jag råkade hitta av en slump när jag var här i somras. Deras vego-burgare var så goda att vi åt dom till lunch 3 dagar i rad. Haha. Ingen överdrift alltså. SÅ bra va dom. Servitörerna bara garvade åt oss när vi kom in tredje dagen. De tyckte vi va knäppa som inte vågade testa nya ställen första gången vi va där. Men varför ändra på ett vinnande koncept liksom?

När man åker till andra sidan stan för en burgare man åt för över ett halvår sen så blir man lite rädd att man jinxat det för mkt och att det inte kommer vara lika bra som man minns det. Men t.o.m Josef fattade hypen. Stället heter Sonntag och ligger precis vid Eberswalde strasse. Burgaren – The Sun Always Shines. Fint.

Atmosfären på Sonntag var grym så vi stannade för en drink. Efter sonntag hade vi hört talas om en hemlig “Fairytale bar” som skulle vara helt dolt från utsidan. För att komma in var man tvungen att hitta en gömd ringklocka.

När vi kom dit hittade vi ingen gömd ringklocka. Vi letade längs marken, högt upp ovanför porten, runt hörnet. Ingen gömd klocka. Efter en stund öppnade några gäster för att gå ut. När vi frågade vart ringklockan fanns pekade de på den som var preciiis utanför dörren. Så lätt att det var svårt. Haha.

Stället var rätt tomt då det bara var onsdag. Men drinkarna var magiska och servitören härlig med sin gröna kostym och sitt stora röda skägg.
Lite som i en fairytale kanske.

Bilder av Josef Peyre.

Sista dagen. Sista dagen på min drömresa genom Europa. På ett sätt känns det som att tiden har gått så galet fort. Men på ett sätt känns det som att det var typ en månad sen vi var i Barcelona. Vi har upplevt sååå mycket på så kort tid. Vi har fått lika mycket miljöombyten och nya intryck under en vecka som man skulle kunna sprida ut på ett helt år. Shit va kul vi har haft. Det är svårt att inte sätta lite press nu på den här sista dagen… så mina magiska solglasögon åkte på. Det är inga vanliga solglasögon. De är SOLglasögon. Alltså inte som skyddar från sol, utan GER sol. Då kan ju inget gå fel.

Vi började dagen med en GRYM vegan-frukost på hotellet. Efter det promenerade vi ner mot den nedlagda gamla flygplatsen i Neukölln som numera är en stor park öppen för allmänheten.

På vägen gick vi av en slump förbi en cykeluthyrning – det såg vi som ett tecken å hyrde varsin. Det var tur för det var en bit kvar till parken.

När vi väl på den gamla flygplatsen blev vi som två barn. Det var en galet mäktig känsla att cykla längst landningsbanorna och alla pilar å linjer i asfalten. På somrarna lär det va grymma grillfester här. Det skulle iaf jag haft.

Efter parken cyklade vi vidare till en rooftop bar ovanpå en galleria som låg i närheten. Klunkerkranich. Grym vibe. Grym musik. Men framförallt grym utsikt!

Vi lämnade tillbaka cyklarna å tog tåget till restaurangen Prince som var en Asian Fusion restaurang i tapas-format (ja vi har fortfarande en liten hang up på tapas…).

Det bästa med tapas är ju att man får mycket av allt och vågar testa nya saker. Josef testade grodlår. Och gillade det! Jag kunde knappt titta på dom. Men allt annat var magiskt gott! Verkligen ett hett tips om man är här. Mysig inredning å trevlig personal. Passionsfrukts Mojiton vi drack var det godaste någonsin! Så vi lyxade på och beställde in flera var. När notan kom fattade vi varför de var så goda. De var alkoholfria. Haha. Och billiga.

Både jag och Josef va lite sugna på att spana in världens mest omtalade klubb Berghain som ligger här i Berlin. Men eftersom de bara har öppet fredag-måndag så fick vi nöja oss med att gå på konsert i byggnaden intill. Men för att vara helt ärlig kanske vi inte riktigt fattade det när vi köpte biljetterna (då allt stod på tyska). Jag läste liksom Concert… Berghain… – perfekt! Då får vi iaf se lokalerna! Så det var lite snopet när vi väl stod där framför gigantiska byggnaden med säkert 7 våningar och fick ta vänster in i ett litet skjul bredvid istället. Det var Max 40 pers inne i lokalen. Om man räknar med bartendrarna och de 4 som stod på scen. Så det var VÄLDIGT intimt. Och väldigt udda. Men ändå en rolig upplevelse. Artisten hette Low Leaf och spelar typ… hur ska man förklara det… psykadelisk bossanova/jazz med en del överraskande inslag som man inte alls kan kategorisera.

Efter konserten åkte vi till bargatan Wassersrasse för att ta en drink och följa flowet i hopp om att hitta ett ställe att dansa på. Det gjorde vi. Vi blev vänner med en bartender som tipsade oss om en klubb (jag inte ens minns namnet på) där vi dansade till hård house/techno i timmar. Som man hört att man ska göra i Berlin.

När vi satt i taxin på vägen hem kände vi oss inte riktigt klara för kvällen. Nåt fattades. Precis som vi gjort med nästan alla taxi-chaufförer hittills bad vi honom höja radion på Max. Chauffören satt först tyst nån sekund, sen plötsligt SKRIKER han MOZART! Och gör en konstig handgest. Jag och Josef trodde i en sekund att han blev förbannad, men sen skrattade han och bytte kanal till nåt vi kände igen och höjde volymen. Vi alla tre satt och skreksjöng med i Shape Of You när han gjorde en hastig sväng och körde ut i en liten öppning av Berlinmuren alldeles precis intill vattnet. Där tvärstannade han och skrek “DANCE!”. Vi fatta först inte vad han menade. Men då klev han ut och öppnade alla bilens dörrar å höjde volymen ännu mer.

Där stod vi alla tre. Eller snarare, där hoppade vi runt alla tre. Precis vid vattnet intill Berlin muren och dansade under gatlyktorna klockan 4 på morgonen. Det perfekta avslutet på den perfekta resan.

Imorn tar vi “Snälltåget” hem till Sverige. Ett bra och billigt sätt att ta sig in och ut genom Europa!

Att tågluffa med Interrail var verkligen 100 gånger roligare än jag kunnat drömma om.  Det här vill jag göra om. Det här SKA jag göra om!