Hola Barcelona!
Jag har bara varit här tre gånger tidigare men ändå känns hela atmosfären lite som att komma hem. Jag kan inte riktigt förklara det men det är nåt med hela viben som känns varm och välkomnande trots att det är en ganska stor och stökig stad. Kanske beror det lite på att jag varit med om ett livsomstumlande trauma här för fyra år sen när jag åkte in akut på sjukhus och fick min diabetes-diagnos. Det känns som att jag och Barcelona är gamla vänner som saknat varandra. Haha.
Resan hit gick smidigt och vi fick spendera de första timmarna på hotellets takterass vid poolen i solen innan rummen var redo – vilket inte direkt gjorde oss nånting? Jag hann nog få några nya fräknar innan Josef påpekade att det var väääldigt många bilder på lättklädda vältränade män överallt. Alltså VÄLDIGT många. På broschyrer, menyer och stora tavlor i korridorerna. Män som masserade varandra, matade varandra och spände blickarna i varandra. Refreshing tänkte jag! När jag sen läste “Hetero-friendly” på skylten i receptionen föll poletten ner. Vi bor alltså på ett Gay-hotell. Helt perfekt ju!
När rummen var klara gjorde vi oss i ordning för att gå ut och käka sen lunch på stan. Vi behövde inte promenera länge förrän vi hittade det perfekta stället. Tapas och sangria mitt på ett litet torg i solen. Precis sådär som man tänker att det ska vara i Barcelona.
Efter lunchen promenerade vi ner mot stranden och köpte glass på vägen. Precis sådär som man tänker att det ska vara i Barcelona. Sen min favoritglass Magnum-White slutade säljas i Sverige för några år sedan är det min prio-1 craving så fort jag åker utomlands.
Det tog längre tid än vi trodde att promenera ner till havet men det kanske också berodde på att vi hittade fina miljöer att fotografera typ varannat steg vi tog. När vi väl kom fram till stranden hade vi börjat bli lite frusna. Vi satte oss ner i sanden för att fånga de sista solstrålarna och tvingade ett polskt par fotografera oss. Sen rörde vi oss mot hotellet för att fräscha upp oss inför middagen – också tapas. Såklart. Precis sådär som man tänker att det ska vara i Barcelona.
Josef hade blivit tipsad om denna lite udda tapas-restaurang “Ofis” som hade sjukt mysig atmosför där varenda stol och lampa var olik den andra. Halva upplevelsen stod vår passionerade servitör för som glatt och detaljerat gick igenom hela den spanska menyn på knackig engelska (jag förstod knappt mer än det jag fått ut av att läsa menyn) och fick oss att testa en massa nya rätter och smakkombinationer vi aldrig hört talas om tidigare.
De första rätterna var helt magiska, men när Josefs Calamares kokta i jägermeister kom in till bordet höll vi båda på att spy lite i munnen bara av lukten. Å då ska vi inte prata om hur det såg ut… verkligen den där “har vi ätit eller ska vi-looken”… Att behöva iaktta när han tog den första tveksamma tuggan och se hur det växte i munnen på honom var fruktansvärt obehagligt. Det är utan tvekan det äckligaste jag någonsin sett. Josef konstaterade att det smakade precis så illa som det såg ut.
Efter middagen strosade vi längs livfulla La Rambla och stannade till för dagens sista glas sangria. En grym första dag på resan. Precis sådär som man tänker att det ska vara i Barcelona
