I Köpenhamn checkade vi självklart av både pølse och wienerbröd innan vi gick ombord nästa tåg mot Hamburg. Framme i Hamburg bytte vi till nattåget Nightjet med slutdestination Basel.

Vi firade att resan gått smidigt med bubbel på kvällen och frukost på sängen morgonen därpå, innan det var dags för byte och sista etappen mot Andermatt. Vi hade bokat två rum i första klass där vi sov gott hela natten.

Vi rullade in mitt i Andermatt, bara ett stenkast från liften. Utsikten var magisk hela tågresan och blev inte direkt sämre när vi kom upp till vårt hotell Basecamp Andermatt som låg mitt i backen.

Incheckade och klara begav vi oss ut i solen och körde en ösig snowracer-session. Vi avrundade med en efterlängtad after snowracer-öl. En riktigt härlig första dag!

Nästa morgon mötte vi upp Tom-Olivers polare från Åre som är bergsguide. Han tog med oss på en tur uppför berget med hudar i jakt på det perfekta åket. Efter en sex timmars lång tur på 1400 meters fallhöjd var vi trötta men glada. Vi gjorde turen i den närliggande orten Attinghausen, en kort tågresa från Andermatt, självklart använde vi vårt interrailpass utan att platsreservera, bara hoppa på och åka.

Dags att ta sig ner. Vi fick ett riktigt, riktigt bra åk med otrolig utsikt.

Ny dag, nytt berg! Det hade kommit några centimeter nysnö över natten och vi tog oss ut för grym åkning i solen. Sista dagen i Andermatt bjöd på fjärilar i magen och fin pudersnö.

Nästa dag tog vi Glaciärexpressen till den okända pärlan Disentis för att jaga nya åk. Tyvärr var sikten sådär och när dimman drog in åkte vi ner till byn och tog en kaffe.

Inne i en lokal butik hittade William sig själv på ett tidningsomslag. Han är professionell skidåkare och fick skriva ett gäng autografer innan vi strosade vidare.

Livigno invigdes självklart med pizza och pasta på en skön uteservering. Trots att vi beställde dubbla huvudrätter var det ändå billigare än en vanlig lunch i Schweiz. Vi mötte upp ett gäng snowboardpolare till Tom-Oliver och drog till en nypistad snowpark som bjöd på fin snö och sköna åk. Från snowparken gled vi vidare till en solravin där vi byggde egna hopp. Vissa solade medan andra byggde.

Livigno har 300 soldagar per år så prognosen var självklart strålande sol hela vistelsen.

På kvällen blev vi bjudna på risotto hemma hos gänget vi mött upp under dagen. De bodde i en lada som gjorts om till en urcharmig alpstuga uppe i bergen.

Den andra och sista dagen här bjöd på efterlängtad nysnö, solsken och skidåkning i världsklass. Livigno får 5 av 5. Klicka på nästa inlägg för att läsa om våra äventyr på tågluffens nästa destination, Sankt Anton.

Sträckan är med på Unescos världsarvslista och var helt galet vacker. Vi var i extas och satt som fågelholkar under hela färden som tog cirka fyra timmar. Tom-Oliver beställde en ostmacka och fick ett paket som innehöll bröd med ett tveksamt utseende, gruyere och en schweizisk armékniv.

Rälsen är lagda i snurrar och serpentiner, ut och in genom tunnlar, och upp och ner för alppass. Som högst tar sig Bernina Express 2200 meter över havet. Vi rekommenderar att boka platser i någon av vagnarna med panoramafönster för att få den bästa utsikten.

Dagen därpå gick vi upp tidigt för att fånga första liften. Precis som nästan varje dag under resan var det soligt och klar sikt. Vi tog oss till skidområdet Stuben där vi hittade fin snö trots att det gått över en vecka sedan det snöat.

Två av Tom-Olivers polare som vi träffade i Livigno hade tröttnat på Italien och hängde på oss till Sankt Anton istället. Sista dagen maxades med grym åkning, en massa god mat och ösig Tirol Afterski.

Vi avslutar den här berättelsen med en bild från resans sista lunch i backen. Vi kan starkt rekommendera att testa tåget på nästa skidsemester, det var smidigt, bekvämt och en häftig upplevelse! Vi är hooked. Tack för oss,

/Tom-Oliver, William, Adam och Andreas