Interrail igen, 50 år sedan sist – Anders är minnena på spåren!

Alltsedan jag som 17-åring kom hem från min första Interrail-resa 1972 (se resebloggen ”Interrail 50 år – Görans och Anders tågluff premiäråret 1972”) har ordet Interrail för mig framstått i ett romantiserat skimmer. Hösten 2023 kom äntligen dagen då jag skulle få uppleva allt på nytt – friheten att ta sig fram på räls kors och tvärs genom Europa. Nu var det inte bara Göran och jag, utan även våra hustrur Ylva och Agneta. Vi kom tidigt överens om att besöka vissa resmål gemensamt, men den mesta tiden skulle paren åka var för sig.

Förväntningarna var ställda i olika höjdlägen för Ylva och mig. Efter ett yrkesliv med mycket tågresande i Sverige (och massor av tågstrul) var Ylva inte odelat entusiastisk. Jag insåg att en ny resa inte skulle få samma skimmer av frihet och äventyr som 1972 års upplaga, men det kittlade ändå under fötterna när jag bredde ut Europa-kartan inför planerandet. Mina största farhågor var att jag inte skulle klara av de digitala nymodigheterna; biljetten finns i mobilen, varje ny etapp ska aktiveras före resa, och många resor kräver platsbiljetter, som antingen ska köpas i förväg eller anskaffas under resan. Frågorna var många: Vad händer om mobilen lägger av? Vad gör jag om appen krånglar? Måste platsbiljetterna skrivas ut?

Genom att gå med i Facebookgruppen Tågsemester blev jag betydligt lugnare. Där fick jag tydliga svar på olika frågeställningar, och oftast väldigt snabbt. Jag fick också rådet att skaffa platsbiljetter via Europarunts svensktalande support, europarunt.se/kundservice. I gruppen fanns det till och med folk som satt fast någonstans i Europa som kunde få tips om hur de skulle göra, i realtid.

En måndag i september lämnade vi Lund, och i Köpenhamn bytte vi till Hamburgtåget. På 1970-talet åkte tåget färja mellan Rødby och Puttgarden, men den linjen är numera indragen, så tågen till Hamburg går via Jylland. För mig har Hamburg Hauptbahnhof behållit sin lockelse; härifrån kan man ta sig i princip vart som helst i Europa. Mina blickar var riktade mot informationstavlan för att se vilket spår Münstertåget skulle avgå ifrån. När avgångstiden närmade sig stod det plötsligt AUSGEFALLEN på skylten. Min gamla skoltyska kom till heders, och jag upplyste skräckslaget de andra om att tåget var inställt. ”Det här börjar ju bra”, hann jag tänka när vi rusade nerför en trappa till perrongen där det stod ett annat tåg som (kanske) skulle passera Münster. Efter lite frågande på den proppfulla perrongen fick vi klartecken att hoppa på. Dock blev jag nervös att vi nu hade hoppat på ett tåg som vi inte hade aktiverat i vår mobil, vilket inte är tillåtet.

Vi hade i förväg köpt platsbiljetter till det inställda tåget, men nu kunde vi inte sitta tillsammans och fick byta plats ett par gånger. Ylva fick vatten på sin kvarn (”tåg innebär tågstrul”). Men trots stresspåslaget i Hamburg 

kom vi fram till Münster framåt kvällen, och att hotellet låg att fåtal meter från stationen var ett stort plus. Septemberkvällen var mycket varm, så efter middagen strosade vi runt och beundrade Altstadt (gamla staden) med imponerande katedral och medeltida hus.

Nästa morgon var det dags att åka till resans egentliga första mål, Antwerpen (Münster var bara ett lämpligt stopp på vägen). I Köln skulle vi byta tåg, och då hann vi äta en snabb lunch och smaka det lokala ölet Kölsch. Bredvid stationen vid Rhen ligger den mäktiga Kölnerdomen, som Göran och jag beundrade redan 1972. Några häftiga minuter av en öronbedövande orgelkonsert hanns med innan det var dags att hoppa på tåget mot Antwerpen (med ett kort byte i Bryssel).

Att resa med Agneta är ett äventyr. Det typiskt svenska(?) att sitta tyst på sin plats och buttert stirra ut genom fönstret eller i sin mobil är inte hennes melodi. Glatt kommer hon genast i samspråk med övriga medpassagerare på ett antal olika språk. På detta vis fick vi på väg mot Bryssel veta allt och lite till om en tysk f d pilot inom Bundeswehr, numera civil flygkapten. Han var lättpratad på både tyska och engelska, och alla i vårt sällskap drogs med i det intressanta samtalet. En av fördelarna med tågresor visade sig på nytt; hade vi åkt bil eller tagit flyget skulle denna situation aldrig uppstått.

I Antwerpen hade ingen av oss varit förut, och den första (och kanske största) sevärdheten såg vi direkt vid ankomsten, Antwerpen-Centraal. Den pampiga järnvägsstationen från 1895–1905 har en brokig historia, och var förr en så kallad säckstation, där alla spåren slutar. Efter en omfattande restaurering och ombyggnad är den sedan 2007 även en genomgående station med spår i fyra våningar varav två under jord.

I Antwerpen var det mest den gamla delen av staden som var intressant för oss. Vi letade oss fram till ett världsberömt boktryckerimuseum som finns på UNESCOS världsarvslista: Plantin–Moretus Museum. Christophe Plantins boktryckeri från 1500-talet är nu ett museum där tiden verkar ha stått still. Boktryckarverkstaden och biblioteket med över 25000 volymer gjorde stort intryck på mig, som är grafisk formgivare till yrket. Vilken fantastisk yrkesskicklighet som ligger bakom varje litet kommatecken i alla dessa böcker!

Korrekturläsarna behärskade bl a grekiska, latin, franska, tyska och engelska, och kunde läsa spegelvända texter satta med minimala blytyper – otroligt! På väggarna hängde tavlor av Rubens, en gammal kompis till Plantin. När vi kom ut i solljuset igen styrdes kosan mot Bier Central, som erbjuder fler än 300 olika belgiska ölsorter. Det fick räcka med en Waterloo.

Redan i Antwerpen gjorde Agneta ett inte helt backpackervänligt fynd i en antikvitetsshop. Göran måste ta en rejäl belgisk öl med väl tilltagen alkoholstyrka för att komma över chocken.

Paris via Amiens

Efter två nätter i Antwerpen var det dags för sällskapet att dela på sig. Göran och Agneta hade planer på Strasbourg och Nîmes, medan Ylva och jag hade Bordeaux och sydvästra Frankrike som mål, en region som vi aldrig besökt tidigare. I Railplanner-appen hade vi letat upp lagom resvänliga tåg mot Paris utan krav på sittplatsreservation. Det innebar att vi fick byta tåg i Lille och Amiens, två nya bekantskaper. Rugby-VM gick av stapeln i Frankrike, och överallt vimlade det av flaggor och supportrar klädda i olika landslagsdressar. I Amiens visades ett fantastiskt ljud- och ljusspel på katedralens fasad. Jag är ganska svårflörtad vad gäller sådana föreställningar, men jag satt bara och gapade. Svårt att beskriva, men det finns filmer på Youtube! Fast IRL är bäst!

Paris har vi besökt flera gånger, bland annat med tåg tillsammans med barnen, så vi tänkte bara äta lunch och byta tåg där. Vi anlände till Gare du Nord på förmiddagen, och hade fem timmar att ta oss till Gare Montparnasse, en promenad på en halvmil. Det är så man ska uppleva en stad, till fots!

När vi hade korsat Seine blev vi nyfikna på hur långt man kommit med uppbyggnaden av Notre Dame efter branden 2019. Det var bara en stor byggarbetsplats. Varken de karakteristiska strävbågarna eller den höga spiran var återuppbyggda ännu.

I Jardin du Luxembourg intogs en picknicklunch med en flaska iskall rosé. Parken var ett populärt lunchställe, och jag språkade med en katolsk präst med matlåda i knät och lärjungar i en ring omkring sig. Ylva var besvärad, men vinet hjälpte mig att anta utmaningen att konversera på franska om celibatet inom den katolska kyrkan.

Sallad och rosé i Jardin du Luxembourg. I bakgrunden Tour Montparnasse vid Gare Montparnasse, vårt mål efter femkilometerspromenaden genom Paris.

Sommaren 1982 åkte Ylva och jag till Paris för första gången (efter en månads bekantskap!). Vi bodde på rue Delambre nära Gare Montparnasse. Min romantiska ådra tvingade mig att uppsöka denna ”Memory Lane”, och hotellet låg kvar, fast både utseende och namn var ändrade. Kvinnan i receptionen bekräftade att detta var f d Hôtel des Écoles.

Paris, Bordeaux och San Sebastián

På Gare Montparnasse var det biljettkontroll till TGV-tåget på den knökfulla perrongen. Platsbiljetter var obligatoriskt på detta supersnabba tåg (Paris–Bordeaux 2,5 timmar). Vi susade fram genom ett platt och ganska intetsägande landskap med miltals av planterad småskog i långa, raka rader. Inte förrän vi närmade oss Bordeaux blev det lite mer kuperat.

Från Bordeaux tog vi ett regionaltåg till Langon vid floden Garonne, där vi bokat ett Airbnb för två nätter. Langon ligger mitt i ett fint vindistrikt, och bara en mil därifrån ligger det berömda Sauternes, som vi hade planer på att besöka. Vi bodde i ett rum hos en liten, snäll madame som hette Annie. Nästa dag åkte vi in till Bordeaux för sightseeing i det varma vädret, som vanligt till fots. Gamla stan, saluhallen, La Bourse och botaniska trädgården prickades av, och när vi återvände till Langon var vi svettiga och trötta. 

Efter en dusch fick jag utan förvarning en väldig frossa. För mycket sol och för lite vatten, tänkte jag, men frossan blev bara värre. Hinkade i mig vatten och bad Annie om ett saltkar för att återställa balansen i kroppen. Inget hjälpte dock, och febern steg.

Vanligtvis brukar plattan framför La Bourse i Bordeaux vara vattenfylld så att byggnaderna speglar sig effektfullt. Så icke under vårt besök.

För att göra en lång historia kort; jag var sjuk i tre dagar, men med hjälp av tabletter kunde vi fortsätta vår resa, men de mer vidlyftiga planerna som att bestiga Europas högsta sanddyn, Dune du Pilat i Arcachon, fick överges. Vi hade bestämt med Göran och Agneta att sammanstråla i Bordeaux för att tillsammans åka till San Sebastián i Baskien. I Hendaye vid spanska gränsen fick vi byta både tåg och station, eftersom järnvägen längs kusten i Baskien drivs av Euskotren, ett bolag utanför Interrail-samarbetet. Detta visste vi på förhand tack vare Tågsemestergruppen på Facebook. Avståndet mellan SNCF-stationen och Euskotren-stationen var bara femtio meter, och biljetten för den korta resan var mycket billig. 

San Sebastián är verkligen lika pittoreskt som vi sett på alla bilder. Staden inramas av två höga halvöar med en hästskoformad sandstrand däremellan.

Gränderna i den gamla delen av staden är bilfria och mycket promenadvänliga.

Michelinkrogar och pintxosbarer är talrika. Vi skippade de förstnämnda och koncentrerade oss på den baskiska varianten av tapas, pintxos. För en billig peng kunde man få smakfullt anrättade aptitretare/smårätter och ett glas vin därtill. Skaldjur var ofta förekommande, liksom tortilla.

Saint-Jean-de-Luz och Pyrenéerna

Göran och Agneta hade planerat att besöka Prado i Madrid, så för andra och sista gången skildes våra vägar. Jag var fortfarande hängig efter min infektion, och Ylva kände att nu var det även hennes tur. Vi var därför inriktade på att i värsta fall tvingas avbryta resan, och då kändes det säkrast att inte resa längre söderut. Istället åkte vi tillbaka över gränsen och landade i Saint-Jean-de-Luz söder om Biarritz. 

Hotellet låg mittemot järnvägsstationen, vilket var perfekt, för nu var Ylva så risig att hon knappt orkade ta sig fram.

Vy från hotellrummet i Saint-Jean-de-Luz: stationen med Pyrenéerna i bakgrunden. Hotellet i Saint-Jean-de-Luz: bisarr placering av toalett mitt i spiraltrappan. Ylva var nära att störta när hon skulle gå ut.

Lyckligtvis var hotellrummet bra ljudisolerat, så där fick Ylva ligga medan jag gav mig ut på stan för att fixa hämtpizza och febernedsättande. Dagen därpå var Ylva lite piggare, så vi satte oss på tåget och åkte en liten bit tillbaka till en annan station i Hendaye, Les Deux Jumeaux, uppkallad efter de två klipporna på den fantastiska sandstranden.

Les Deux Jumeaux i Hendaye, Saint-Jean-de-Luz och Atlantvågorna var rejäla i Saint-Jean-de-Luz.

På våra resor brukar vi alltid vandra långt eller hyra cykel för att utforska omgivningarna. Inget av detta var aktuellt nu på grund av sjukdom. Första delen av resan (t o m Baskien) var planlagd sedan tidigare, men nu fick vi improvisera utifrån hälsoläget, och vara beredda på att ta snabbtåg hem, trots att Interrailbiljetten gällde en hel månad. Biarritz och Bayonne såg vi bara genom tågfönstret, vilket kändes retligt; i normalfallet hade vi gärna stannat och utforskat även dessa orter. Istället åkte vi mot Toulouse, och järnvägen passerade några kända orter, Pau och Lourdes.

Jag har alltid varit fascinerad av berg (kanske för att jag är uppväxt på en orkanhärjad blötstäpp kallad Skåne), och jag hade ännu inte övergivit tanken på en vandring i Pyrenéerna. Vi hittade ett Airbnb i en liten okänd ort, Montréjeau.

Boendet såg utifrån ut som ett oansenligt garage, men inuti var det rymligt och fint med kök, sovrum och vardagsrum. Eftersom Ylva fortfarande hade feber fick jag återigen ge mig ut på orten för att skaffa mat som vi kunde äta hemma. Vandring i bergen kunde jag glömma – men jag såg dem från vårt boende!

Medeltida Figeac och ödsliga vulkanlandskap

Nu var det dags att bestämma om vi skulle ta snabba tåg mot Rhônedalen och vidare hemåt eller välja den betydligt snirkligare och långsammare järnvägen mot Clermont-Ferrand över högplatån Massif Central, en för oss okänd och intressant del av Frankrike. Vi hoppades att hälsoläget skulle förbättras och valde det senare alternativet, enligt vår ursprungliga plan.

I Toulouse satte vi oss på ett långsamt regionaltåg som tog oss mot den medeltida staden Figeac. Hotellet låg precis vid floden, och Ylva var nu så pass pigg att vi kunde utforska de gamla gränderna och husen från 1400-talet. På kvällen blev det middag på ett brasseri, och vi kunde för första gången prova det berömda mörka och kraftiga rödvinet från Cahors. 

Nästa dag åkte vi norrut mot Clermont-Ferrand. Vi passerade ett säreget, kärvt landskap med gamla vulkaniska bergstoppar här och var.

Denna del av Frankrike är glest befolkad, och tåget var inte heller fullt. Clermont-Ferrand var inget resmål vi hade på listan från början, men ska man ta sig hemåt diagonalt över Frankrike måste man byta tåg där. Det blev även övernattning på ett opersonligt lågprishotell i stadens utkant. En mil utanför staden reser sig Puy de Dome, en berömd s k lavadom som bildades för ca 10 000 år sedan. Med spårvagn åkte vi till centrum med sin katedral byggd av mörk lavasten. I gamla stan hittade vi en trevlig korsikansk restaurang.

Snabbtur genom Schweiz, och motvilligt mot nordliga breddgrader…

”Nu när vi är så nära borde vi åka till…” var en tanke som jag brottades med under hela återresan till Sverige. När man befinner sig i Mellaneuropa kan man ju ta tåget i alla riktningar om man har ett Interrailkort. Men det kräver också att hälsan är på topp, speciellt om man inte är 17 år längre. Motvilligt fick jag acceptera att det nog var lämpligast att åka hemåt i sakta mak. Vi tittade på kartan för att hitta en lämplig resväg mot Schweiz och Tyskland. Storstaden Lyon lockade inte, men vi var tvungna att byta tåg där. Vi hann med en lunch och en promenad till Rhône, men värmen avhöll oss från ytterligare sightseeing. 

Schweiz är ett av de vackraste länderna i Europa, och tågen är av hög klass. Hög är även prisnivån, och dessutom kan man bli ruinerad av så kallade roamingavgifter om man har mobilen på. Vi beslöt därför att övernatta strax före gränsen. Valet föll på Aix-les-Bains några mil söder om Genève. Även här hittade vi hotell nära stationen, men staden som sådan var väl inte mycket att skriva vykort hem om. 

Både Ylva och jag var rejält tagna av våra infektioner, så det var inte tal om att utsätta sig för några strapatser. Därför blev nästa dag en ren transportdag. Efter tågbyte i Genève (där jag lärde mig franska under tre månader i min ungdom) tog vi oss längs Lac Léman (Genèvesjön) mot huvudstaden Bern.

I Bern var det återigen tågbyte, men jag hann gå ut och ta en bild mot Alperna med de mäktiga topparna Eiger, Mönch och Jungfrau. Återigen blev jag en smula nostalgisk, och minnen från Görans och min Interrailresa 1972 dök upp. Vi besökte då Grindelwald vid Eigers fot.

Det kändes frustrerande att behöva lämna denna del av Europa där man som tågresenär har så många valmöjligheter; Frankrike, Österrike och Italien ligger ju på bekvämt avstånd. Istället fick det bli Tyskland! En tröst i bedrövelsen var de vackra vyerna från tågfönstren, och det faktum att de schweiziska tågen var både bekväma och punktliga.

I Basel är man tvungen att byta både tåg och station. Från den schweiziska Basel SBB får man ta sig till Basel Badischer Bahnhof från vilken tågen mot Tyskland avgår. Man kan åka tåg mellan stationerna vilket tar några minuter. Dock fick jag för mig att vi skulle röra lite på benen, för enligt mitt minne går det ganska fort att vandra den sträckan. Några personer längs vägen påstod att det bara skulle ta 15–20 minuter. Efter 40 minuters vandring kom vi fram! Då hade vi passerat Rhen, där folk till och med badade i septembervärmen.

Strax norr om Basel ligger Schwarzwald, ett tyskt bergsområde som vi besökt flera gånger tidigare. Väster om Schwarzwald flyter Rhen norrut och bildar gräns mot Frankrike. På kartan hade vi letat ut en ort för övernattning, Bad Bellingen. Det var en ganska sömnig liten kurort med endast ett fåtal restauranger, men desto fler hotell och en vacker kurpark. Vi kände oss trötta efter sjukdomen och allt flängande, så vi bestämde oss för att stanna ytterligare en natt för att bara koppla av. Vi vandrade längs Rhen, och tog oss upp i sluttningarna som var översållade med vinodlingar, där skörden var i full gång. Det var fortfarande soligt och varmt fastän vi nu var inne i slutet av september.

Bad Bellingen mellan Schwarzwald och Rhen. I bakgrunden den franska bergskedjan Vogeserna (Vosges). Stilla flyter Rhen norrut. Frankrike till vänster, Tyskland till höger. På vandring mot vinodlingarna utanför Bad Bellingen. Väntan på tåget i Bad Bellingen.

Det kändes tryggt att vara tillbaka i Tyskland, där tågen (för det mesta) avgår i tid och där det finns många möjligheter att improvisera om man reser med Interrail. Vi hade kunnat ta oss hem i ett svep från södra Tyskland med endast ett byte i Hamburg, men maratonresor funkar bäst om man är 17 år. Vi beslöt oss för ännu en övernattning, och valet föll på Hannover. Eftersom det inte var obligatoriskt med platsbiljett beslöt vi oss för att chansa och skippa den detaljen. Då får man vara beredd på att byta plats ett par gånger, och sista biten hamnade vi i en familjekupé med tämligen hög ljudnivå. Jag skrev ett inlägg i Tågsemestergruppen (se bildtexten nedan).

”Pest eller kolera: Pest: att överge spontaniteten och boka platsbiljetter i förväg till hela Interrailresan. Kolera: att helt spontant hoppa på Kieltåget i Freiburg och tvingas byta plats ideligen. Just nu i superstimmig familjekupé. Baklänges.”

Hannover är en stad som vi alltid bara har passerat under våra talrika resor i Tyskland. Vi kom fram på eftermiddagen och gick raka vägen till hotellet som bokats kvällen innan. Sedan var det dags att utforska Altstadt med sina fina korsvirkeshus. Vi kunde sitta ute och äta i värmen även sista kvällen på vår resa, och vi skålade i vin (Ylva) och öl (jag).

Altstadt i Hannover. Ryttarstaty föreställande kurfursten av Hannover på 1600-talet, Ernst August. I bakgrunden järnvägsstationen med DB-loggan, som jag ritade hundratals gånger i mina skolböcker månaderna efter min första ”Interrailing” 1972.

Sista resdagen var egentligen bara en transportsträcka med några stopp på vägen. I Hamburg var det dags för lunch och tågbyte. Det fick bli en vegetarisk currywurst för min del, nersköljd med det lokala ölet Holsten. För första gången under resan blev det också lite shopping – en ny keps (den gamla slitna hade jag glömt i vänthallen i Hendaye).

BB-Express Buffet vid Hamburger Rathausmarkt; ett legendariskt currywursthak med över 75 år på nacken. Och sen Tillbaka på Hamburg Hbf var jag tvungen att ta en bild på samma plats som vi blev fotograferade på 18 dagar tidigare med Göran och Agneta.

Sträckan mellan Hamburg och Köpenhamn är en riktig flaskhals, och platsbiljetter var obligatoriskt på tåget vi valde. Vi hade dock ingen större nytta av dem på grund av tågförseningar. I högtalarna fick vi nya bud hela tiden, och genom ett hastigt oplanerat tågbyte i Odense hamnade vi äntligen på ett tåg som tog oss till Köpenhamn. Där missade vi Malmötåget med fem sekunder, men tjugo minuter senare gick nästa Öresundståg. Väl framme i Malmö var det dags för sista utmaningen i kvällsmörkret: att leta upp ersättningsbussen till Lund. På grund av banarbeten var nämligen all tågtrafik inställd på denna sträcka, vilket vi lyckligtvis visste om på förhand. Kön till bussen var lång, men vi kom med till slut, och en stund senare kunde vi dra våra väskor hemåt från Lunds C.

Epilog

Vad finns det för likheter och skillnader mellan min första Interrailresa 1972 och 2023 års upplaga? Jag skulle våga påstå att upplevelsen är sig ganska lik. Dock är väl själva spänningen nedskruvad några snäpp för en resvan och mogen man. I mitt tycke har det också tillkommit en nackdel sedan 1970-talet (fast många tycker att det är en fördel): antalet tåg som kräver platsbiljett har blivit fler. Det är förvisso tryggt med en platsbiljett, men spontaniteten kan i vissa fall bli lidande om du planlägger alltför mycket i förväg. Men som jag nämnt tidigare, tips och råd finns i mängd i Tågsemestergruppen.

Fördelarna är emellertid desamma nu som då: Slippa oändliga bilköer på livsfarliga Autobahn. Åka tåg från stad till stad, rakt in i stadskärnan utan att behöva lägga tid på krånglig transfer till och från flygplatser, eller leta parkering om du tar bilen. Undvika bussar och bilar och istället vandra till sevärdheterna i och utanför städerna. Man kan nog lugnt påstå att resan för över femtio år sedan lade grunden till min uppfattning om hur en idealisk resa ska vara konstruerad. Man ska ta sig för egen maskin (nåja, med hjälp av ett lok) från plats till plats, och det ska få ta lite tid. För tidsåtgången är något som behövs för att den geografiska förflyttningen verkligen ska kännas på djupet.

Kartan över Europas järnvägar från 1972 fick följa med även denna gång. Järnvägslinjer har tillkommit eller lagts ner sedan dess, men kartan var ett värdefullt komplement även 2023.

Som 17-åring var man lite stolt att man lyckats ta sig runt Europa på egen hand bara med hjälp av ett Interrailkort, några tidtabeller och en Europakarta. Nu har kortet ersatts av en app och mobilbiljett (men pappersvarianten finns kvar för den som räds nymodigheter). Även idag har ett visst mått av stolthet infunnit sig över att vi lyckades göra om samma bravad som seniorer. De dagliga vykorten hem till föräldrarna kunde vi hoppa över. Men våra barn krävde bevis på att vi levde betydligt oftare än var femte dag. De ville också ha bildbevis…