Åh, Venedig – Underbara Clara på Tågluff med Interrail
Efter dagarna i Verona tog vi tåget till Venedig. Det var en lördagsmorgon med absolut knökfulla vagnar där vi bokstavligt talat satt i knäet på varandra. I backspegel kanske en helg inte var bästa dagen att besöka staden, på grund av massor av italienska helgturister utöver alla internationella turister. Men vad gör väl det när man får vara i Venedig?
När vi klev ut från centralstationen var det som att kliva rakt in i en fantastisk filmkuliss. Varenda gata och varenda bro var som en vacker tavla. Jag var sjukt nöjd för jag hade hittat ett fantastiskt Bed & Breakfast (La porta D’Oriente) inhyst i ett femtonhundratalspalats. Jag lyckades dessutom knipa rummet i äldre venetiansk stil. När vi klev in i den tysta svala trappuppgången, med marmorgolv och mörka träpaneler kändes det ännu lite mer som en film. Det var magi!
Vi hade två stora rum till vårt förfogande och en härlig solig balkong.
Här tävlade vi om att få ligga och dricka iste och ta igen oss efter att ha kånkat väskor och barnvagnar rakt igenom stan, över vad som kändes som minst femtio broar och trappor (rekommenderas inte – välj båtbussarna istället).
När vi svidat om gick vi ut på stan och åt en sen lunch på Al Vecio Canton som hon som drev B&B:et rekommenderat. Det var väldigt gott och inte alls dyrt. Älskar små personliga hotell och B&Bs där man kan få tips på smultronställen i staden. Venedig är ju annars en sinnessjukt dyr stad att befinna sig i. Så dyr att lokalbefolkningen inte längre kan bo kvar där. Turistinvasionen är enorm och stora kryssningsfartyg lägger till varje dag. Jag tyckte att det var alldeles för mycket folk när vi var där – så jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att besöka Venedig under högsäsong. På plats hörde jag mycket prat om hur Venedig försöker begränsa turismen med stora fartyg, som stör djurlivet i vattnet och sliter på staden. Istället vill man ta emot turister som stannar några dagar längre och konsumerar det lokalbefolkningen erbjuder. Känns rimligt.
Vi hade blivit avrådda från att åka gondol för att det skulle vara en riktig turistfälla. En dyr sådan dessutom! Men jag kunde inte låta bli och jag tyckte det var värt pengarna. När eftermiddagen gick över i kväll hoppade vi ner i en gondol och kryssade runt bland tysta och folktomma kanaler.
Venedig visade sig från sin allra vackraste sida!
Efter båtturen strosade vi runt i stan i flera timmar och hamnade tillslut på Markusplatsen. Ljuset var magnifikt och stämningen god. Samtidigt är det enormt med turister på alla ”kända” platser. Och med tanke på hur staden lider av klimatförändringar, vattenhöjningar och söndervittrande husgrunder känns det dubbelt att vara här. Venedig är fantastiskt och olik allting annat jag sett. Men det kniper i hjärtat när jag tänker på att den kanske inte kommer finnas kvar för alltid.
I Venedig är det ingen poäng att köra barnvagn så Folke fick gå överallt. Lite risky business med en treåring som när som helst kan tappa humöret. Men eftersom det inte finns några bilar är Venedig en barnvänlig stad. Ungarna kan rusa runt och upptäcka gränderna. Och viker man bara av från de mest trafikerade stråken blir det plötsligt tyst och lugnt. Det häftiga med Venedig är att en Venetian från 1600-talet skulle kunna gå runt där idag och hitta lika bra nu som då. Nästan ingenting har ju förändrats!
När orken tagit slut för dagen gick vi hem och badade badkar. Bertil ordnade myskväll och dukade under stort hemlighetsmakeri fram chips och popcorn och iste och gjorde överaskningsmys i vår dubbelsäng.
Sedan spelade vi kort tills ögonen föll igen.
Nästa morgon bestämde vi oss för att sova ut. När vi vaknat vid niotiden avnjöt vi den sjukt mysiga frukosten som värdinnan dukat fram. Hembakta italienska kakor, salami, oliver och god cappuccino som hon serverade oss vid bordet.
Det fina med Italien är att barn är välkomna överallt. Det är aldrig någon som tycker att de är till besvär eller i vägen. Tvärtom vill alla gulla med barnen, stryka dem i håret och säga hur underbara de är. Därför känns det inte jobbigt att ta med dem ut på någonting.
Efter frukosten gav vi oss iväg på äventyr. Genom gränder, över torg och broar och till hamnen för att besöka ön Burano. Ännu ett fint tips jag fått av er bloggläsare (tusen tack!)
Ön Burano ligger ca 50 minuter från Venedig. Det går båtar ungefär en gång i halvtimmen och på färden ut får man njuta utsikten och solen. Jag hamnade bredvid ett äldre par från San Fransisco och vi pratade och hade trevligt hela resan. Jag sålde in Sverige till dem och de gav förslag på lämpliga rutter för vår framtida bilsemester i Kalifornien (den ligger i och för sig långt fram i tiden).
När vid kom fram till Burano utbröt klang och jubel. På ön finns nämligen gräsmattor! Och mina bondpojkar rullade lyckligt runt och plockade blommor. Det spelar liksom ingen roll var vi är någonstans. Finns det träd och gräsmattor är lyckan gjord.
(Jag ser förresten att flera av er undrat var barnens färgglada kläder och baskrar kommer ifrån. De är en present från en kompis till min syster som startat märket Blaou som gör fantastiska barnkläder. Den blå jackan är till exempel gjort av redesignade arbetskläder från industrin).
Och som vi matchade. Efter fyra timmar på Burano åkte vi tillbaka till Venedig igen, vilade på rummet några timmar och drog sedan ut på stan för en sen middag på Osteria del Alberto (även det en rekommendation från värdinnan). Även där var maten riktigt god och till humana priser. Men sedan skyndade vi oss hem, stupade i säng och ställde klockan på sju. För morgonen därpå satte vi oss på tåget till Rom! Men mer om det i nästa blogginlägg.
