Hamna i fel stad och blev nästan tagna av polisen

Okej. Jag visste att nåt va knas. Eller snarare skulle bli. Jag vaknade imorse och tänkte meningen “Va sjukt att allt har gått så smooth den här resan!”. Vi har inte tappat nåt, inte blivit bestulna, inte missat nåt tåg, inte bokat fel hotell eller svimmat och fått diagnos om en obotlig sjukdom. Nä vi har inte haft minsta bekymmer sen vi startade resan! Å varför är det då så “sjukt” kanske ni tänker? Jo, för jag och Josef är nämligen två rätt naiva, livsnjutande tidsoptimister som lyssnar på barnet inom oss och litar på alla människor vi träffar. Och även kanske lite väl mycket på oss själva… Vi får hela tiden påminna varandra att inte lämna plånboken på bordet på restaurangen när nån går på toa. Eller att vi nog borde gå tillbaka till våra väskor efter att ha förflyttat oss nästan 100 meter på stranden i jakten på en snygg bild. Ni fattar. Det kanske funkar i Sverige, men i Barcelona är det helt annorlunda.

Så. Nu idag när första kaoset uppstod kände jag nästan att det var lite lugnande. Jag kände mig hemma liksom.

Vi var kanske liiite sena till tåget som var det första av 4 rätt tajt schemalagda tåg som skulle ta oss igenom Frankrike till Venedig. Men enligt både mig och Josef räcker 5 minuter gott och väl för att leta rätt på tabell-tavlan i den stora stationsbyggnaden, hitta rätt tåg, rätt spår, gå igenom pass och säkerhetskontroll och springa till rätt perrong och rätt vagn släpandes på två tunga resväskor och ryggor. I en annan stad där alla pratar ett annat språk. Det var faktiskt rätt lugnt tyckte vi när vi hoppade in i tåget 10 sekunder innan det rullade från perrongen. 10 sekunder är ju ändå 10 sekunder liksom. Så stressigt var det inte. Vi hann till och med ta en bild i farten! Mer stressigt blev det när jag frågade vart Josef hade lagt sin ryggsäck med pass och dator. Blicken jag fick till svar sa allt. Den hade blivit kvar på rullbandet i säkerhetskontrollen.

Josef blev inte ens upprörd. Han var hur lugn som helst. “Ja, men då får jag väl snacka med tågpersonalen å ta nästa tåg tillbaka bara”. Det är i sånna stunder jag älskar att vi är så optimistiska.

Josef och konduktören ringde tillbaka till Sants station i Barcelona och kunde snabbt konstatera att väskan fanns där vi trodde. En stund senare sa vi hejdå och Josef gick av tåget.

Nu var jag ensam. På väg. Någonstans i Europa. Mäktigt. Jag tittade ut genom fönstret, satte på musik i lurarna och när det började pratas i högtalarna försökte jag inte ens förstå vad som sas. Nån minut senare började folk skruva på sig i vagnen och 3 poliser kliver på och ber om att få se allas pass… när de gått förbi mig stannar de utanför den närmaste toaletten och alla i min vagn stirrar dit. Jag försöker va coolare än så och spelar helt ointresserad av dramat som uppstår när polisen bär ut tre män som då förmodligen inte hade biljett eller pass. Då går det upp för mig att det nästan hade kunnat vara 4 st som blev avslängda och förda till polisstationen…

Josef och jag smsar fram och tillbaka för att hitta ett sätt för honom att hinna ifatt mig och mitt tåg. Jag förlorar inte ens lugnet när vi kan konstatera att det är omöjligt att få ihop det. Nästa tåg till Venedig går inte förrän imorgon. Det kan ha varit det episka landskapet ihop med musiken som höll mig lugn. Jag kände verkligen att det inte fanns nåt problem i världen. Efter ett tag ringer han upp och föreslår att jag ska hoppa av i Lyon i Frankrike dit han hittat en förbindelse. Klart vi ska övernatta i Lyon! Vi får några timmar mindre i Venedig, men vi får å andra sidan chansen att se en helt ny stad! Valet var självklart. Han hade redan kollat upp nya tågtider inför morgondagen och med våra Interrail-kort behövde vi inte ens betala nåt extra! Interrail appen är vår bästa vän nu. Funkar tom utan internet.

Mina ensamma timmar i Lyon var magiska. Efter att ha suttit still hela dagen på tåget cravade jag att få röra på mig, så jag promenerade runt med musik i lurarna helt på känn. Sådär som när man gjorde ibland när man var liten. Jag nästan ville gå lite vilse. Men staden var inte alls så stor och de vackra gamla byggnaderna, broarna och kanalerna som omringade stadens kärna fungerade som kompass.